”Uppsagd på grund av arbetsbrist” är ett uttryck som allt fler svenskar får bekanta sig med. Företag drar ner. Arbetslösheten stiger. I december landade den på åtta procent, enligt nya siffror från SCB. Därmed är vi trea i EU när det gäller arbetslöshet.
Nästa år blir det värre. Då kommer arbetslösheten att stiga till 8,5 procent, visar regeringens prognos.
Frånsett pandemin var varselnivåerna i fjol de högsta sedan 2012. Neddragningarna sker på flera håll. Räntehöjningar och minskad köpkraft slår hårt, inte minst mot byggbranschen. Många är de arkitekter, byggarbetare, byggnadsingenjörer och snickare som går runt med en klump i magen. Det har inte byggts så här lite på 30 år.
Blir det riktigt illa är det snart inte enbart den rådande Killinggänget-nostalgin som får nittiotalet att kännas kusligt nära.
Arbetslösheten och byggkrisen riskerar att få långsiktiga konsekvenser. Branschen varnar för att bostadsbyggandet inte kommer i gång ordentligt förrän i början av 2030-talet. Och en kris i byggbranschen riskerar att sprida sig. I värsta fall – ve och fasa – till bankerna. Men också till andra områden. Krisar det i byggbranschen, ja, då krisar det också i närliggande sektorer som träindustrin. Byggs det för lite hämmar det tillväxten på sikt.
Det är inte bra. Så – vad gör regeringen?
Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, L, har noterat de nedåtgående kurvorna. Dessvärre verkar han bara till hälften begripa problemet.
”Blir man av med jobbet ska man vara redo att flytta eller utbilda sig”, sa han nyligen i ett pressmeddelande.
Mantrat upprepades i Aktuellt på torsdagskvällen: Vi har en enorm integrationsskuld. Utrikesfödda måste lära sig svenska och skaffa sig kompetens.
Det är förvisso sant. Den låga sysselsättningen bland utrikesfödda är ett strukturellt problem. Men Pehrson blandar ihop det.
Lågkonjunkturen gör att folk tränger ihop sig
Den nuvarande krisen kommer inte att lösas av att arkitekter och byggarbetare byter yrkesbana och lämnar storstäderna. Efterfrågekollapsen på bostäder är skapad av vikande köpkraft, inte minskat bostadsbehov. Lågkonjunkturen gör att folk tränger ihop sig i tvårummaren trots tillökning.
Det går inte att jämföra med att efterfrågan på flottare avtog när järnvägen byggdes. Folk kommer även i framtiden att vilja bo i hus, som någon måste bygga.
Enskilt viktigast för att inte lågkonjunkturen och därmed byggkrisen ska bli långvarig är att Riksbanken omedelbart sänker räntan. Men finanspolitiken måste göra sitt.
Johan Pehrson och hans kolleger i regeringen måste sluta mumla om att inflationsbekämpningen omöjliggör investeringar. Just nu är det investeringar som behövs. Öka bidragen till kommunerna som i sin tur kan bygga och rusta upp fastigheter. Investera i tillväxtfrämjande infrastruktur som järnvägen.
Inflationen är på väg ner. Nu är tillfälle att öppna plånboken.