Patrik Kronqvist
Lyxmiddagar, resor och event.
På fredagen väcktes åtal i en stor muthärva som utretts av Riksenheten mot korruption.
Flera anställda på Statens institutionsstyrelse och Ystads kommun har låtit sig bjudas av företrädare för Securitas, hävdar åklagaren.
Det är så korruptionen i Sverige ofta har sett ut.
Politiker som håller hov på Stadshotellet, tjänstemän som tar emot konsertbiljetter eller byggchefen som får sin uppfart asfalterad.
Korruptionsexperten Louise Brown har träffande döpt fenomenet till ”folkhemskorruption”. Den kostar skattebetalarna pengar och kan skada förtroendet för det offentliga, men är knappast systemhotande.
Men när den organiserade brottsligheten nu breder ut sig i Sverige kommer den också med en mer aggressiv typ av korruption.
Det rör sig inte längre bara om säljare som är kompisar med offentliga inköpare. Nu handlar det även om aktörer med stora ekonomiska resurser och stort våldskapital och som försöker påverka myndigheter och företag med utpressning, hot och rena mutor.
Tyvärr är Sverige mycket illa rustat för att möta det hotet.
Ett första problem är den svenska självbilden. Det finns en utbredd uppfattning om att Sverige inte har så stora problem med korruption och att frågan därför inte är så viktig.
I många andra länder är det till exempel krav på att företag som deltar i offentliga upphandlingar arbetar förebyggande mot korruption. Sådana regler saknas i Sverige. Det vittnar om en svensk självgodhet.
Det återspeglas också i straffrätten. OECD har återkommande kritiserat Sverige för att ha allt för slappa korruptionslagar.
Ett typexempel är turerna kring upphandlingen av IT-systemet Vårdexpressen i Skåne och Västra Götaland häromåret. Där kom chefen som mutade, och tjänstemannen som lät sig mutas, till slut undan med villkorliga domar och noll kronor i skadestånd.
Domen visar att det i praktiken är straffritt att rigga offentliga upphandlingar, det betraktas nämligen inte som ”myndighetsutövning”, menar Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet.
Kommunsektorn är också en svag punkt. Kommunallagen har sina rötter från 1860-talet och kommuner styrs därför fortfarande som mindre föreningar – trots att de hanterar miljardbelopp.
Revisionen sköts av lekmannarevisorer, som kan avsättas av politiker. Och till skillnad från många andra länder fattar förtroendevalda beslut också i enskilda ärenden – som bygglov. Det ökar risken för korruption, anser Olle Lundin.
Chefer måste våga gräva i jobbiga frågeställningar.
Dagspressens svagare ekonomi är ytterligare ett problem. Många korruptionsskandaler i Sverige har historiskt blottlagts av journalister. Expressens grävreporter Daniel Olsson har exempelvis gjort en rad avslöjanden om kommunala bolag i Göteborg. Men nu minskar antalet reportrar som verkligen granskar vad som händer i kommuner och på myndigheter, speciellt i lokalpressen.
De som trots allt gräver i diarierna möter dessutom ett större motstånd från tjänstemän. Det har spridits en tystnadskultur där vissa hellre bryter mot grundlagen och raderar handlingar än lämnar ut känsliga dokument, säger Olle Lundin.
Men ett hoppfullt tecken är trots allt att den systemhotande brottsligheten börjar få större uppmärksamhet i Sverige.
Fortfarande talar många visserligen hellre om ”otillbörlig påverkan” än om ”korruption”. Det är ju mer bekvämt att placera problemen utanför institutionerna än att medge att det faktiskt inte går att lita på alla tjänstemän i Sverige.
Men bara det senaste året har Kriminalvården modigt erkänt att man har problem med infiltration. Regeringen har medgett att man inte vågade placera den nya Utbetalningsmyndigheten i Södertälje. Och Advokatsamfundet har åtminstone påbörjat arbetet med att stärka skyddet mot gangsteradvokater.
Regeringen tycks också ha vaknat och insett de enorma risker som korruptionen innebär.
I den nya strategin mot organiserad brottslighet varnar man uttryckligen myndigheter och kommuner för kriminella infiltratörer.
Man vill att Sverige ska gå med i den Europeiska åklagarmyndigheten som bekämpar korruption och bedrägerier med EU-medel (fem år efter alla andra civiliserade länder i Europa och efter att dåvarande inrikesminister Anders Ygeman försvagat myndighetens befogenheter i förhandlingarna).
Och i veckan tillsatte man en utredning för att se över lagstiftningen kring korruptionsbrott och öka möjligheten att döma tjänstemän för tjänstefel.
Det är verkligen på tiden. Den senaste skärpningen av lagstiftningen gjordes för tolv år sedan, men de utökningar som då gjordes har inte lett till en enda fällande dom, enligt Louise Brown. Med regeringens utredning kan Sverige börja närma sig internationell standard på området.
Men det behöver göras ännu mer.
För ett par veckor sedan skrev jag om techentreprenören Jens Nylander som försöker digitalisera alla offentliga inköp och göra dem sökbara i en öppen databas. Det initiativet skulle kunna bli ett kraftfullt verktyg mot korruption.
Men Nylanders arbete visar också hur illa offentlighetsprincipen fungerar i praktiken. Vissa kommuner har krävt miljonbelopp för att lämna ut digitala handlingar. Andra vägrar att till exempel lämna ifrån sig fakturor från enskilda firmor – det påstås vara integritetskänsligt.
Regeringen borde ta initiativ för att göra det enklare att få ut digitala handlingar och se till att offentliga data är sökbara även utan eldsjälar som Jens Nylander.
Men framför allt behöver myndigheter, kommuner och företag på egen hand se till att jobba förebyggande mot korruption. Det inkluderar att identifiera risker även hos de anställda.
För måltavlorna är fler än man tror. Den organiserade brottsligheten är experter på att nosa upp sårbarheter.
Därför behöver chefer också våga gräva i jobbiga frågeställningar. Som vilka anställda som har kriminella i familjen. Och vilka som kan ha stora skulder eller lida av spelberoende?
Sådana åtgärder kommer säkert att kritiseras för att hota integriteten. Men poängen är inte att kartlägga personers privatliv utan att upptäcka risker och sårbarheter innan den organiserade brottsligheten gör det. Att inte hantera frågorna är att utsätta anställda för en mycket stor fara.
Sverige behöver vakna upp inför hotet från korruptionen. Annars kan självgodheten bli vårt fall.
Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.