Mattias Oscarsson är medarbetare på kulturredaktionen.

Visste du att vår Gud inte var först? Han är ganska bortglömd idag, El, judarnas urgud, som blev utkonkurrerad av Jahve då judendomen omstöptes från polyteism till monoteism.

Eller är egentligen judendomen monoteistisk? Läser man Moseböckerna är det tydligt att de är skrivna i en polyteistisk miljö. Jahve har inte riktigt koll på allt, han är inte omnipotent. Han är svartsjuk om folk tillber andra gudar. Budordet ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” handlar om att det finns andra gudar, men att man – om man är judisk – ska heja på just Jahve. På den här tiden blandade folk gudar lite hur som helst, efter behov. Jahve satte ned foten.

Man kan läsa Gamla Testamentet som en biografi över Gud, och se att han genomgår en förvandling. Han blir en annan gud i senare skrivna delar.

Det samma kan sägas om den judiska domedagsprofet som hette Jesus. I den första biografin – skriven av en man i Rom som hette Markus, ungefär 40 år efter korsfästelsen – är Jesus som mest mänsklig. I den sista kanoniska biografin (Johannes, skriven cirka 70 år efter Jesus död) är huvudpersonen som mest gudomlig. Han har mytologiserats genom en visklek.

Sådant här pratar sällan präster om. Det är för klyddigt och sabbar the greatest story ever told. Och det antyder att allt är ett högst mänskligt bygge.

I december initierade jag en religionsdebatt, som spred sig till andra kultursidor, och sedan pyste ut lite. Men den dyker upp då och då, detta är ju eviga frågor. I veckan skrev författaren och teologen Ann Heberlein en text i Svenska Dagbladet där hon kallar mig ”religiöst obildad”. Det är väl främst den kritik jag fått från kristna, att jag inte borde uttala mig eftersom jag inte läst teologi – som om just den kristna teologin (oftast i den thomistiska tappningen) skulle ha ett tolkningsföreträde vad gäller metafysik. När det finns myriader av både levande och utdöda teologier, och andra metafysiska systembyggen, som inte har något som helst att göra med Bibeln. Ingen teolog i världen har koll på alla.

Men jag har fått enormt mycket positiv respons. Massor med läsare har hört av sig och tackat för att jag satt fingret på något viktigt i en tid då man efter årtionden av självklar sekularism börjar prata om blasfemilagar, och att man under hösten i Danmark faktiskt infört sådana lagar.

Jag menar att man måste granska och kritisera de organiserade religionerna för de ideologiska system de faktiskt är. De grundlösa sanningsanspråk som de gör. Och vad deras företrädare kommunicerar ut. Vad man berättar och vad man döljer. Vilka mytbildningar man håller vid liv, fastän man vet bättre.

När ärkebiskop Martin Modéus i höstas i SVT:s ”30 minuter” snabbt svarade jakande på frågan om han tror på jungfrufödseln förvånade det mig. Han vet ju att de äldsta delarna av Nya Testamentet, Paulus brev, inte nämner den. Att det första skrivna evangeliet, Markus, inte skriver om Jesus barndom alls. Att de flesta teologer i dag tror att julevangeliet i Matteus och Lukas (skrivna 50 år efter Jesus död) är fiktion, ett försök att uppfylla gammaltestamentliga profetior om en kommande Messias. Han kunde berätta att teologer numera tror att ingen av Nya testamentets författare ens har träffat Jesus. Att ingen av evangelisterna antagligen satte sin fot i Jerusalem.

Nej, sådant pratar inte präster om, det klyddar till det. Inte heller pratar man om hur Jesus erövrade världen. När kristendomen blev statsreligion i Rom på 300-talet utgjorde de kristna ungefär 15 procent av befolkningen. Hur blev alla kristna? Genom tvång och hugg och slag, och att man i det ditintills religionsfria Rom förbjöd alla andra religioner. Man kan jämföra detta med den ryska statskupp utförd av en minoritet år 1917 som i efterhand har kallats för ”revolution”.

Präster pratar gärna om martyrerna, om hur de tidiga kristna förföljdes. Att kyrkan ganska snabbt blev förtryckaren och förföljaren håller man tyst om.

I en nyutkommen, högst läsvärd, bok – ”Om religionernas uppkomst” (Fri tanke) – beskriver Oxfordakademikern och evolutionspsykologen Robin Dunbar hur vi gått från stamreligioner till organiserade religioner, med stöd i nya fynd och studier. Han konstaterar att alla religioner är i ständig utveckling, de splittras i fraktioner, slås ihop med andra rörelser, eller dör ut. Evolutionen pågår fortfarande. Den kyrka vi har idag kan vara en helt annan om några hundra år. Om den ens finns. Det tillkommer nya religioner hela tiden, som vill konkurrera. Efter andra världskriget har det uppstått mängder av rörelser som ser rymdvarelser som gudomliga; scientologin kan sägas vara en av dem. En annan är den franska Raël-sekten som skildras i en dokumentärserie som förra veckan hade premiär på Netflix (”Raël: The alien prophet”). Man kan skratta lite åt det, men betänk att i exempelvis USA så har tron på ufon eskalerat på senare år medan allt fler yngre kallar sig kristna.

Att en liten stamreligion som tillbad en gud som hette El i förlängningen blev världsreligionen kristendomen är en historia full av tillfälligheter. En väldigt blodig historia, dessutom.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!