Så har då regionpolitiken fått sin egen don Quijote som stormar mot inbillade väderkvarnar.

Det liberala oppositionsrådet Willhelm Sundman har den senaste tiden framträtt i den lokala kulturdebatten och med brio sagt sig vilja försvara den, i hans tolkning, hotade konstnärliga friheten i några inlägg här i NA.

Han har gjort gemensam sak med ett medialt drev som gått under januari månad om påstådda censureringar av regionkonst i vård- och administrativa lokaler. Han säger sig i upprörda ordalag vilja försvara den ”konstnärliga frihetens själva essens” just här.

Problemet är bara att det inte finns någon konstnärlig frihet att stå upp för just där. Den kan och ska försvaras till det yttersta där bildkonsten blir till, dvs i ateljén eller annan lokal där konstnären skapar sitt verk. Just där är den konstnärliga friheten central, dess helighet oantastbar och ska skyddas just genom politikens tydliga armlängds avstånd till densamma.

Om samma politik dessutom ser till att de villkor under vilket konsten skapas får de bästa förutsättningarna att kunna genomföras utan påtryckningar från omvärlden, har vi uppnått något.

Det oppositionsrådet svingar den konstnärliga frihetens banér för finns faktiskt inte som en vare sig politisk eller estetisk fråga i de lokaler han vill ska eka av dessa klassiskt liberala honnörsord. Att hävda bildkonstens viktiga uppgift att fritt provocera och öppna människors ögon ”genom dess inneboende kraft och mening”, för att citera honom själv, är att slå in öppna dörrar i det här sammanhanget. Det är ju ingen inblandad här som har en avvikande åsikt om bildkonstens inneboende kraft.

Det borde vara uppenbart även för Willhelm Sundman att när en konstnär avslutat sitt arbete i ateljén och väljer att föra ut det på konstmarknaden till försäljning händer något.

När verket köps, av exempelvis Region Örebro län, har hen inget inflytande över verket och skall inte ha det heller, förutom sin grundläggande upphovsrätt till själva verket.

Den som köper konstverket är den som äger och hanterar denna marknadsvara efter eget gottfinnande. Konstsamlare köper till exempel kända namns verk och magasinerar dem bortom allmänhetens blickar för att de fortsatt ska vara en investering och förhoppningsvis längre fram kunna säljas med vinst.

Regionen har ett mera sympatiskt förfarande, dvs köper verk av konstnärer och placerar ut dem utifrån rätt kompetens - i det här fallet konsthandläggarnas professionalism, erfarenhet och långvariga vardagspraktik - där den kommer länsborna till del på bästa möjliga sätt. Just så verkar bildkonstens centrala uppgift med full kraft: den blir till i varje besökares blick, utifrån de olika erfarenheter, upplevelser och bildkunskap som vi har som enskilda individer.

Bilden tjänar alltså aktivt i varje ögonblick den hänger där på väggen utan vare sig önskan eller behov av någons övergripande bestämning eller (politiska)påverkan, vilket är vackert nog.

Jag upprepar det därför igen till oppositionsrådet Wilhelm Sundman: i dessa lokaler finns ingen konstnärlig frihet att försvara. Här finns, vilket inte är endast bara, bildkonsten som en given förmedlande länk, ett tidlöst kitt mellan människor. Det självklara kravet är att det ska ske bortom direkt inflytande från både politiker och de konstnärer som skapat dem, bortom deras möjlighet att bestämma vad vi som möter dessa verk skall tycka och känna. Det är det som är bildkonstens storhet: dess inre ocean!

Jag vill inte tro att Willhelm Sundmans uppammade energi i sitt korståg mot den förmodade censuren av den fria konsten i regionens lokaler, blott är ett fåfängt sätt att skaffa sig karriärpoäng, utan ett uppenbart missförstånd och ett utslag av den moralpanik som numera allt för ofta griper omkring sig när drevet går.

Det finns en olustig sida av den här konstiga ickefrågan om Regionens konstsamling som handlar just om cancelkulturen och dess bäste vän - den sociala/samhälleliga mobbningen.

Tyvärr bidrar media i ökad grad med den här typen av drev som i medias fall allt för ofta hetsas fram av klickkulturen inom densamma. I den här frågeställningen var det ett förmodat rykte om censurering av nakenhet som utlöste alltihop. Av de inalles sex grafiska blad av Mona Huss-Wallin som finns utplacerade i Regionen av det aktuella verket, och som kommit att bli utgångspunkt för hela debatten, har ett flyttats till ett annat rum på grund av förändrad funktion i det där det hängde, inget annat. Och det förhållandet kan inte vara ett hot mot vare sig Huss Wallins konstnärliga frihet, den hon utövade i sin ateljé när hon skapade det, eller vara ett övergrepp mot bildkonstens basala funktion att ge varje besökare möjlighet till en villkorslös reflektion där den hänger.

Den kan förvisso bli alldeles av sig självt såväl en provokation för någon, som utlösa en glad minnesbild för en annan.

Det är just den inneboende och opåverkade friheten, som bor i varje enskilt konstverk, som Regionen försvarar och lyfter fram genom sin konstgärning. Det ska, Willhelm Sundman, inte alls handla om att ta särskild hänsyn till upphovspersonen eller en utopisk fritt svävande tanke om gränslös frihet, utan om det enskilda konstverkets funktion i en given rumsmiljö.

Det är inte konstnärens sak utan konsthandläggarnas. Det är här oppositionsrådet går så fel: försvaret av den yrkesutövande konstnärens konstnärliga frihet garanteras, som sagt, där konsten blir till.

Både politiker och media i länet borde intresserade sig lite mer för de miserabla villkor som utövande bildkonstnärer har att verkligen kunna och få använda sin konstnärliga frihet. Om man gemensamt istället verkligen reste en lans för att radikalt förbättra de villkoren, skulle vi ha än mer bra konst att fylla våra offentliga rum och verksamhetslokaler med till gagn för det allmänna.

Den konstnärliga friheten försvarar Willhelm Sundman (L) bäst genom att som politiker hålla sig på armlängds avstånd från ateljéer och väntrum. Men våga gärna att politiskt slåss för att de villkor där den finns och skall försvaras å det kraftigaste, blir så gynnsamma som möjligt.

Konsten är stor, livet är kort – du har mycket att uträtta om du vill och väljer rätt väg, men undvik väderkvarnarna, de leder ingenstans.

Stefan Nilsson

Konstkritiker