Noa Bachner
Ledsen att störa mitt i öppningshelgen av Cristiano Ronaldo-muséet i Riyadh, men hur mycket vi alla än gläder oss åt att det äntligen finns en vaxdocka av honom i Al-Nassr-dräkt pågår det lite för dramatiska grejer i den europeiska fotbollen.
Föreställningar om att den internationella fotbollen är en värld av sammansvärjningar lider ingen näringsbrist den här hösten.
Efter oktober månads VAR-komedi i England – där publiken nu bänkar sig för release av ljudupptagningar efter kontroversiella beslut, vissa domare jobbar dubbelt för ligan i Förenade Arabemiraten (som äger Manchester City), Liverpool vill spela om matcher och Arsenal skriker om hur orättvist allt är i kör med sin tränare – tog Fifa över den gula ledartröjan när de smusslade ut VM 2034 till Saudiarabien genom att trolla bort sina egna regler.
”The game is rigged, but you cannot lose if you do not play”, som någon konstaterade i tv-serien The Wire.
Att sluta spela fotboll är trots allt en något för reaktionär åtgärd för majoriteten av Europas klubbar, så det handlar i stället om att spela det riggade spelet.
Och som det spelas.
... men också eftersom det kändes lite typiskt att en klubb av deras storlek åkte på historiens hårdaste straff
Man kan så klart slå ett slag för att den senaste veckans fotbollspolitiska jättenyhet var Evertons poängavdrag.
Tio inspelade pinnar ryker när Premier League straffar klubben för att ha brutit mot ett ekonomiskt regelverk.
Everton blev förstås rasande. Dels eftersom de inte höll med om beslutet, men också eftersom det kändes lite typiskt att en klubb av deras storlek åkte på historiens hårdaste påföljd.
Det skedde dessutom efter en snabb process samtidigt som Manchester City – som anklagas för liknande förseelser på 115 punkter av Premier League och redan har trollat sig ur en avstängning från Champions League – och Chelsea, vars oegentligheter fick ny skjuts av uppgifter i den så kallade ”Cypernläckan” förra veckan, sedan lång tid tillbaka utreds för bokslutsfiffel.
Men att engelsk fotboll nu tycks avgöras av vem som kan förhala utredningar om ekonomiskt fusk bäst framstår sjukt nog inte som den största anledningen till att man inte bara kan, utan bör rikta misstankar mot precis allt.
Inte heller att VAR på goda grunder har blivit en outsinlig källa till fantasier om dolda maktsfärer.
Det är multiklubbsnätverken.
Rimligen en regel som Fifa eller Uefa borde uppfunnit för 15 år sedan, men som nu lämnats åt självstyret
Det är för sent att stoppa dem, och därför för sent att stoppa en fotboll som helt öppet styrs av juridiskt komplexa konglomerat, stordriftsfördelar, dubbla lojaliteter, kartellbildning och riggade förutsättningar.
Några dagar efter Evertons käftsmäll samlades Premier League-klubbarna för att rösta i ett antal frågor. En handlade om att hastigt vaska fram ett förbud mot januari-lån och köp av spelare mellan klubbar som har samma ägare. Rimligen en regel som Fifa eller Uefa borde uppfunnit för 15 år sedan, men som nu lämnats åt självstyret.
Ämnet hade uppmärksammats eftersom skadedrabbade Newcastle verkade vara på väg att låna in den portugisiske mittfältaren Ruben Neves från saudiska Al-Hilal i januari – som också ägs av Saudiarabiens statliga investeringsfond.
13 klubbar ställde upp på ett stopp, sju satte sig på tvären. Ingen borde vara förvånad.
Förra året häpnade han över hur ”reaktionära” supportrarna var som blev arga när han sålde yttern Jeffinho från sin brasilianska till sin franska klubb
Fördelarna med multiklubbsmodellen angår långt fler än Newcastle och Manchester City, vars ägarföretag nu har kontroll över 13 olika lag runtom i världen.
Premier Leagues ägare har totalt 23 underleverantörer i Europa och 42 över hela världen. Från botten till toppen: Bill Foleys Bournemouth sitter ihop med franska Lorient. John Textor i Crystal Palace har ägande i Lyon, belgiska RWD Molenbeek och brasilianska Botafogo.
Textor vill inte prata om ”talangutveckling”, utan föredrar ”asset creation”. Förra året häpnade han över hur ”reaktionära” de brasilianska supportrarna var som blev arga när han sålde yttern Jeffinho från sin brasilianska till sin franska klubb.
Nu låter det kanske som om multiklubbsägandet mest är något som angår England.
Så är det inte.
Stor befolkning, utvecklad arenapark och stora investeringar i ungdomsfotbollen sedan tidigt 2010-tal gör landet attraktivt
Premier League äter. Andra äts. Till slut käkar fotbollen sig själv.
Frankrike är hårt ansatt. Lyon går under med John Textor vid ratten. City Football Groups intåg har tömt läktarna hos Troyes. Strasbourg-fansen protesterar ursinnigt mot Todd Bohely.
Polen är en marknad det talas allt varmare om. Nyligen adderade Pacific Media Group GKS Tychy till en portfolio som redan innehåller Barnsley (England), KV Oostende (Belgien), Den Bosch (Holland), Nancy (Frankrike), Esbjerg (Danmark) och delägande i Kaiserslauten (Tyskland).
Många koncerner vill även lägga sig till med portugisiska lag. Chelsea har försökt med Portimonense länge och ryktades för ett tag sedan visa intresse i att köpa hela Sporting Lissabon.
Medan Sverige lämnas i det närmaste opåverkat av utvecklingen tack vare 51-procentsregeln har danska klubbar, som köpts upp i rasande fart, nu skaffat sig egna portugisiska bihang. När affärsmannen Anders Holch Povlsen nyligen köpte FC Midtjylland aviserades i samma veva att klubben förvärvar portugisiska CD Mafra, från andradivisionen, dit sju spelare flyttat från vårt grannland redan under sommaren.
Så sent som 2018 ingick 15 europeiska klubbar med amerikanska ägare i multiklubbsnätverk. Nu är det 98
Att den här trenden drivs av amerikanska ägare, vars inflytande över europeisk fotboll är underrapporterat i skuggan av Saudiarabiens halsbrytande investeringsvåg, kan knappast betraktas som en hemlis.
Så sent som 2018 ingick 15 fotbollsklubbar med amerikanska ägare i multiklubbsnätverk.
Nu är det 98.
https://twitter.com/CIESsportsintel/status/1727624038393254327Förändringarna som det här nya landskapet medför, utöver den uppenbara risken för saboterad tävlingsintegritet (låt oss alla önska Chelsea-ägda Strasbourg lycka till med att besegra sitt moderskepp i Europa League framöver), är enorma.
Dels för enskilda städer, vars fotbollsklubbar historiskt sett haft egna ambitioner och i första hand representerat själva områdets gemensamma förhoppningar. Den tiden är helt enkelt förbi.
Men det finns mer.
Andra saker än pokaler är viktigast i multiklubbarnas universum
Två amerikanska ägargrupper, utöver de redan nämnda, har placerat sig i centrum för den senaste tidens multiklubb-drama. Den ena är Chelseas, vars beteende fortsätter att förbrylla europeisk fotbollspress men är fullt logiskt för ekonomitidningarna som med klarspråk beskriver vad som pågår.
Todd Boehly och Clearlake Capital vill lägga till klubbar i sitt nätverk, men också flytta från Stamford Bridge.
Varför?
För att andra saker än pokaler är viktigast i multiklubbarnas universum, vilket befriande nog formulerades rakt upp och ned i Financial Times för ett par veckor sedan.
”On a trip to Stamford Bridge this week, I saw first hand the potential in front of US investors Clearlake Capital and Todd Boehly. Fans of Chelsea FC, the English football club they bought for £2.5bn last year, might hope I mean silverware. And sure, that might yet happen.”, skriver tidningens reporter.
”But I’m talking about real estate.”, fortsätter han och går vidare med en beskrivning av Stamford Bridge.
”Some might say it’s got character, but sentiment doesn’t produce revenue.”.
Europeiska klubbar, sa han, har gjort ett ”horribelt jobb med att kommersialisera produkten”
Poängen med multiklubbnätverkens utbredning är inte svår att förstå om man bara lyssnar på vad personerna bakom ratten säger.
I första hand går verksamheten ut på att öka värdet på tillgången, fotbollsklubben, för att så småningom sälja den och göra vinst.
Här är amerikanska 777 Partners ärligast av alla.
Gruppen, som äger Genoa, Standard Liege, Vasco da Gama, franska Red Star FC, har andelar i Hertha Berlin och Sevilla och försöker köpa Everton, befinner sig i en prekär ekonomisk situation. Framförallt är det Genoa som hotas av konkurs eftersom ägargruppen inte får ihop räkenskaperna.
Gruppens frontfigur Josh Wander, som beskrivit de underpresterande klubbarna han köpt som ”distressed assets”, har emellertid talat mer klarspråk än alla andra.
När han intervjuades av Financial Times för några månader sedan målade han ett tydligt porträtt av den fotboll som är på god väg att växa fram. Europeiska klubbar, sa han, har gjort ett ”horribelt jobb med att kommersialisera produkten”.
När han och hans kolleger är klara kommer allt se annorlunda ut.
”The vision for this football group is that one day we’re not selling hot dogs and beers to our customers; it’s that we’re selling insurance or financial services or whatever”, förklarade han.
”The intensity of fans’ engagement with their clubs mean ”they want to be monetised”.
Ni hör själva. Europa har inget val. Släng korvarna och häll ut ölen. Multiklubbseran är inte på gång. Den har anlänt.