Hanif Bali
När jag började ettan på gymnasiet hade vi en obehörig lärare i samhällsvetenskap. Han hade jobbat som ekonom på Ericsson och sadlat om för att få mer tid med sin familj. Han förklarade för oss att handeln mellan olika länder grovt kan förklaras med Newtons gravitationslag.
Denna lag säger att två kroppar dras mot varandra med en kraft som står i proportion till kropparnas massor och är omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet mellan dem.
Med andra ord, ju större ekonomi ett land har och ju närmare Sverige det ligger, desto mer handlar vi med dem. Det är därför Norge, Tyskland, USA och Danmark är våra största handelspartners. Antingen är de väldigt stora ekonomier eller så ligger de väldigt nära oss geografiskt.
Det finns en naiv uppfattning om att vägen till att bli svensk är enkelriktad. Att alla invandrare med tiden blir svenskar. Men verkligheten är inte så enkel. Kroppar interagerar.
En av mina bästa vänner i gymnasiet var så osvensk att han slog resten av den invandrardominerade skolan med hästlängder. Han ägde nästan bara mjukisbyxor, fick laserturken att framstå som docent i svenska, var dränkt i Jean-Paul Gaultier och lyssnade bara på Sean Paul.
Jag kan simulera bruten svenska, men hur mycket min vän än försökte prata ren svenska så gick det inte, även om vi såg kraftiga förbättringar sedan han fått en svensk flickvän och börjat hänga i våra Muf-kretsar.
Jag blev därför minst sagt överraskad när jag träffade hans far. Pappan hade kommit till Sverige från Turkiet på 60-talet, som treåring, och växt upp i Upplands Väsby som då var svenskdominerat. Han pratade fläckfri svenska.
Sonen, som växte upp i samma område, men med en kraftigt förändrad demografi, hade fått sin svenskhet regredierad.
Detta fenomen märks inte bara hos invandrarbarn. I gymnasieåldern blev jag kompis med en grupp pursvenska grabbar som varit vänner sedan lågstadiet, men en av dem hade börjat hänga med killar från ett klankontrollerat utanförskapsområde i grannkommunen.
Det är svårt att hålla sig för skratt, men det är humor med en bottenklang av sorg.
Plötsligt stod jag där med en blond Alex, son till villaägande tjänstemannaföräldrar, och hörde honom bryta värre än en gatulangare. Jag, som lärde mig att läsa och skriva i Husby, agerade mer typiskt svenskt än han.
Ett medialt exempel på denna märkliga segregationsprocess är rapparen Einár, som mördades för drygt två år sedan.
I SVT:s dokumentär ”Einár 2002-2021” kunde man tydligt följa hur hans svenska med tiden försämrades. I Ryszard Solarz dokumentär ”Ortens väktare”, där den svenska pojken Neo i Gottsunda följs under fem år, märks samma fenomen.
Det handlar inte bara om språket – även normerna kan förändras.
Majoritetssamhället börjar ses som en fiende och myndigheterna som fiendens förlängda arm. Och den som samarbetar med fienden är en förrädare. Behovet hos dem med svensk etnicitet att demonstrera sin lojalitet förstärker troligen denna förvandling.
Nils ”Einár” Grönberg vägrade att samarbeta med polisen – till och med som brottsoffer, när han blivit kidnappad och förnedrad av Vårbynätverket. Hela domstolsförhandlingen skedde utan brottsoffrets vittnesmål och närvaro i rättsalen.
Nu ser jag lintottar som fått trendigt gammalmodiga namn av sina 80-talistföräldrar, och hör dem skrika på varandra:
– Ey, Birger, walla din mammaknullare!
Det är svårt att hålla sig för skratt, men det är humor med en bottenklang av sorg. Förhoppningsvis är denna ”Einárifiering” bara en fas. Men bland svenskar som växer upp där denna kultur är förhärskande, kan man se permanenta förändringar.
Det är nästan så att man önskar en återkomst av 2010-talets bisarra tabu mot ”kulturell appropriering”.
Kultur fungerar förmodligen som gravitation och handel, det handlar om storlek och närhet. Ghettokulturen har nu växt sig så stor och stark i Sverige att till och med perifera satelliter fångas i dess omloppsbana.
Dess musik dominerar våra topplistor – dess destruktiva normer fräter sig in i ungdomsgenerationen. Stirrar du ner i ghettot, stirrar ghettot tillbaka in i dig. I USA har man redan känt av konsekvenserna av detta.
Frågan är vilken sida som vinner striden om den framtida svenska kulturen. Vilken grupp växer snabbast; de invandrare som försvenskas eller de svenskar som ghettofieras?
Hanif Bali är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.