I Di beskriver Per Skoglund, universitetslektor på Försvarshögskolan, vilka sträckor som är mest angelägna. Den som tycks mest uppenbar är den enkelspåriga järnvägen mellan Trondheim och Sundsvall. I just Trondheim har Nato ett stort vapenlager och om materiel ska transporteras till Bottniska viken måste järnvägen rustas.
Andra behov är en tvärförbindelse Halmstad-Kalmar och en bättre järnväg Oslo-Stockholm. Även den hundra år gamla Inlandsbanan nämns, som faktiskt byggdes delvis för att den skulle vara just en beredskapsjärnväg.
Flera av de väg- och järnvägssträckor som behövs av säkerhetspolitiska skäl har naturligtvis också en civil användning. Men det är viktigt att de militära prioriteringarna får slå igenom.
”Det handlar om att acceptera det akuta säkerhetsläget.”
De ska inte behöva samsas med andra projekt i den ordinarie infrastrukturbudgeten. I den så kallade nationella planen, som sträcker sig över tolv år, finns ett antal stora infrastrukturprojekt, och finansieringen är inte alltid heltäckande. Det leder till en inbördes konkurrens mellan initiativen. Trafikverket varnade i en rapport i januari för detta och skrev att finansieringsformerna för åtgärder relaterade till försvaret ”behöver utredas och förtydligas snarast”.
De säkerhetspolitiskt angelägna byggprojekten måste få en egen budget, förslagsvis under överinseende både av Trafikverket och av Försvarsmakten. De måste få en snabbfil, så att de kan byggas minst lika snabbt som Arlandabanan, som blev klar på 4,5 år.
Följ tidigare ministern Peter Normans förslag om miljötillstånd för infrastruktur. Han hade i uppdrag att utreda en utvidgning av Arlanda och förespråkade för två år sedan att regeringen skulle förbehålla sig rätten att göra den slutliga miljöprövningen av projektet. Samma synsätt borde appliceras på de militära projekten, för att minimera risken att de stoppas domstolsvägen.
Regeringen bör också hålla tillbaka särintressen så mycket som möjligt. Det är lätt att tänka sig att kommuner längs en järnvägssträcka med militärt syfte har lokalpolitiska önskemål. Men det finns inte tid med sådant.
Det handlar om att acceptera det akuta säkerhetsläget. Att slå fast att försvarets och Natos behov faktiskt måste prioriteras. Om politikerna verkligen gör det, då kan infrastrukturen förbättras snabbt.
