Mimmie Björnsdotter Grönkvist
Att uppröras av morgontidningens nyheter hör visserligen inte till ovanligheterna. Men veckans DN-artikel, om Inga-Lills attefallshus som måste rivas för att det står 34 ynka centimeter fel, fick mig att koka mer än vanligt.
Inga-Lill och maken Bo har inte gjort något fel. Tvärtom. De valde att anlita ett företag specialiserat på just attefallshus, för att vara säkra på att allt skulle bli rätt med bygget.
Men företaget mätte fel, tog på sig ansvaret för det – men gick i konkurs innan de hittat en lösning.
Kvar står Inga-Lill och Bo med ansvaret, och kommunen redo med linjalen i högsta hugg för att slå dem på fingrarna. Huset står helt på parets tomt, men lite för nära tomtgränsen.
Grannarna har inte något problem med det, men det spelar ingen roll, eftersom de extra centimetrarna inte vetter mot dem utan mot mark ägd av Haninge kommun.
Kommunen verkar allt annat än lösningsorienterad. De hänvisar till att det är allmän mark, och att någon ”person som kan representera allmänheten och ge sitt godkännande” inte finns. Gör det inte? Jag trodde de kallades typ... folkvalda? Och satt i typ, byggnadsnämnden?
Det går inte att få in en kran för att flytta huset på tomten, så enda alternativet verkar vara att riva. Över en miljon kronor, rakt i sjön, ur fickan på två pensionärer.
Att det finns strikta regelnissar på kommunerna borde vara bra, men deras nitiskhet måste riktas åt rätt håll
En fars är vad det är. Och ett tydligt exempel på svensk petimeter-byråkrati, som är övernitisk in absurdum. En skarp kontrast till den låt gå-byråkrati som existerar parallellt i det offentliga Sverige, och som så ofta tycks möta kriminella och bedragare.
Ärligt menade fel kan leda till en tvist med kommunen. Samtidigt släpper andra delar av det offentliga igenom fiffel och fusk utan att blinka. Ekobrottsmyndighetens varningar om att kriminella gäng numera tjänar mer på välfärdsbrottslighet och bidragsfusk, än på droghandel, har upprepats gång på gång.
De kan alltså plocka pengar rakt ur det offentliga. Lurendrejare tillåts runda reglerna, gång på gång på gång. En bluffaktura? Den betalar kommunen. Vill du ha en reservidentitet för att bli svårare att spåra? Ta två, Skatteverket har totalt kaos i rullorna.
Sedan 2017 är det fritt fram att byta namn, obegränsat antal gånger. Reformen infördes trots varningar. Och är perfekt för den som vill utge sig för att vara den seriösa, före detta ägaren för det företag man precis köpt för att lura i kunder att man är lika seriös.
Det är bara några få exempel ur verkligheten.
Antagandet är alltjämt att alla vill väl.
Utom när det gäller pensionärer som byggt ett attefallshus för att familjen lättare ska kunna hälsa på, då. Där finns det stenhårda regler. Och när de ska tillämpas tänks det i fyrkant, och kommunen sätter stopp – trots total brist på onda intentioner eller besvär för andra människor.
Inga-Lill och Bo gjorde inget fel, och har inget att vinna på missen. Bara ett hus att förlora.
Att det finns strikta regelnissar på kommunerna borde vara bra, men deras nitiskhet måste riktas åt rätt håll. Hederliga medborgare kan inte hamna i skiten, samtidigt som kriminella och fifflare kommer undan. Kommunerna kan inte sila mygg men svälja kameler.