Jag sitter och tittar på Sveriges historia, SVT:s senaste storsatsning. I sista avsnittet får en se hela 1900-talet på en timme. Färglagda, levande arkivbilder visas på människor. Människor som tillhör 1900-talets folk. Ett folk som vill göra sina röster hörda. Det är kilometerlånga demonstrationståg, proppfulla borggårdar, ett vimmel av människor som ger sig ut på gator och torg för att höras och synas och visa vad de tycker. Jag och min sambo konstaterar; det här ser en aldrig längre. Inte i Sverige.

Jag frågar mig vad det är som har hänt med oss. I vår tid, där så många olika parametrar pekar år helt fel håll. Där vi bokstavligt ser vår och våra barns framtid försvinna framför våra fötter. Där vi har en regering som verkar vara helt verklighetsfrånvänd och stänger ner miljödepartement, ökar utsläppen och dömer de som försöker verka för en levande värld. Vi ser redan hur översvämningar, stormar och torka förstör Sveriges infrastruktur. I Gaza dödas barn. Många barn. Så många barn att de utgör nästan hälften av alla offer. Sjukhus ockuperas, det vittnas om döda spädbarn täckta av grått damm. Det handlar om barn som troligtvis har lika lite att göra med Hamas som dina och mina barn.

Låt det sjunka in en stund.

Det är otroligt, vedervärdigt. Ord för det som sker, pågår just i denna sekund, saknas. Lidandet för de människor som går överlevande ur denna kris är också ofattbart. Det rimliga vore att prata om det här i sekund och minut. Med alla vi känner, på alla platser, på alla sätt vi kan komma på. Visa att vi inte tysta står och ser på. Trots det, är det tomt på Sveriges gator. Eller åtminstone nästan tomt. Några tappra höjer sina röster och demonstrerar mot Israels deltagande i mello. Men var är alla andra i vårt avlånga land? Var är du och jag? Pratar vi ens med kollegorna på fikarasten om det som sker?

Precis som att barnen är de största offren i Gaza är det också barnen som är de största offren för världens arroganta miljöpolitik. Våra barn, dina och mina. De som ännu ovetande ser fram emot en spännande livfull framtid. De barn som förstått vidden av krisen och nu måste navigera i en värld av glada semesterresor på instagram, uppackningsvideos och nyheterna om forskarvärldens alla varningar. Att allting är på väg åt helvete. Föräldrar ordnar de säkraste bilbarnstolarna, vackra barnrum, bpa-fria nappar, allt för våra mest älskade. Men att strida för deras framtid, det orkar vi tydligen inte.

Vad är det som har gjort oss så håglösa att vi inte ens orkar ge oss ut och visa vad vi tycker? Har vi fastnat av ”gilla” inlägg på facebook, tictok och instagram? Har vi förlamats av sociala mediers falska trygghet? Lika lite som sociala medier får oss att känna oss mindre ensamma, lika lite hjälper det att ”gilla” en nyhet om Gaza eller klimatet. I Örebro, där jag bor är jag med och anordnar regelbundna manifestationer för våra barns framtid. Det går segt. Trots nästan 200 följare på facebook är det ett fåtal som dyker upp på våra fredliga manifestationer. Trots att det handlar om en ynka timme. En timme vi så lätt scrollar bort i soffan. Hur kan det komma sig? Glada hejarop på sociala medier, hundratals människor som håller med. Men ett tiotal som syns i fysisk bemärkelse.

Vi lever i en tidsålder där vi ännu har våra kroppar kvar, låt oss använda dem. Låt oss ändra på vår förslappade svenska mentalitet. Sluta tro att ”någon annan kommer göra något”. Låt oss gå ut på gator och torg, låt oss synas och höras. Vi kan inte låta tystnaden förstöra vår framtid. En bonus är att det faktiskt är rätt trevligt också. Att ses irl ger i alla fall mig styrka och energi att orka!

Ellen Malmberg

Förälder och rebellmamma