Gunnar Wetterberg
Den frivilliga a-kassan var ett viktigt led i fackföreningarnas genombrott. Genom att de som hade arbete betalade till de arbetslösa minskade risken att de arbetssökande skulle dumpa marknaden genom att sänka sina löner.
I sinom tid gick staten in med stöd, både ekonomiskt och genom att arbetsförmedlingarna hjälpte till med kontrollen. A-kassorna blev ett viktigt argument när facken värvade medlemmar. Den svenska arbetsmarknadsmodellen byggde på breda fack som kunde ta ansvar och leverera arbetsfred mot rimliga avtal. Därför var staten beredd att stödja arbetslöshetsförsäkringen.
Men samtidigt hamnade a-kassan vid sidan av socialförsäkringarnas utbyggnad. Det sociala skyddsnätet täcker i dag inkomstbortfall på grund av sjukdom, ålder, funktionsnedsättning – men inte självklart på grund av arbetslöshet, trots att det är en förlust som skakar människors och familjers trygghet i grunden.
Det blir mer och mer besvärande, ju fler av de arbetande som står vid sidan av a-kassorna. En del betalar inte avgiften därför att de tycker att det är för dyrt, andra därför att de arbetar i branscher och på villkor som stämmer dåligt överens med a-kassesystemet.
Varken cykelbuden eller reklambranschens frilansare passar riktigt in i systemet.
Med dagens glipor i systemet är det de mest utsatta som riskerar att drabbas hårdast.
Nu hade regeringen chansen att äntligen täta till maskorna. Det föreslog redan förra regeringens jämlikhetskommission 2020, men där gick gränsen för dåvarande SSU-ordföranden Philip Botströms entusiasm över kommissionens betänkande. Den obligatoriska a-kassan är socialdemokratins blinda fläck: historiskt sett har fackföreningsrörelsen alltid varit emot den.
Trots det har banden luckrats upp. Det är inte längre obligatoriskt att vara med i facket för att få vara med i a-kassan. En del fackförbund tar inte ens in avgiften till kassan på medlemsavierna.
Däremot måste man vara medlem både i facket och i a-kassan för att få del av den inkomstförsäkring som allt fler fack infört för att fylla ut det inkomstbortfall som a-kassan inte längre täcker.
Men regeringen försatt tillfället, trots att Johan Pehrson berömde sig av den största förändringen på 40 år. Jodå, det är klokt att basera försäkringen på inkomster i stället för på arbetad tid – men den viktigaste förändringen var den som inte blev av.
Regeringen borde söka samförstånd med facken om att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Inkomsttryggheten borde gälla alla på arbetsmarknaden. Med dagens glipor i systemet är det de mest utsatta som riskerar att drabbas hårdast. Så kan man inte ha det i ett civiliserat samhälle. Vilken opposition kan vinna val på att gå emot en sådan förändring?
Samtidigt är det fortfarande ett samhällsintresse att arbetsmarknadens organisationer – både fack och arbetsgivare – har bred anslutning så att de kan lösa konflikter och problem genom förhandlingar. Därför måste regeringen fundera över om den kan erbjuda något annat i utbyte.
En möjlighet skulle vara att stödja de kompletterande inkomstförsäkringarna, som på allt fler områden blivit ett tungt argument för fackligt medlemskap.
Det är orimligt att slå vakt om den mest iögonenfallande bristen i socialförsäkringssystemet.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.