Maria Brander
Så här fyra deltävlingar in börjar vi ju kunna rutinen: Sex låtar ska sjungas, och några av dem kommer att kunna uppfattas som finalmaterial, men ingen riktigt som en klockren vinnare av hela tjottaballongen.
Ikväll blev det Danny och Dotter som gick vidare och var bra, men inte riktigt lika bra som de var förut på ”Bulletproof”- och ”Amazing”-tiden. Men man får ändå vara tacksam för att Danny till slut levererade och lyfte nivån över pappamysoverallen han dragit på sig, och att för att Dotters röst höll – halsinfektionen till trots.
Mellan artisterna verkar det vara meningen att Björn Gustafsson ska hålla oss varma och glada genom att hitta på saker. Lyckligtvis har man nu äntligen lyckats släppa det där nostalgispåret med hans obesvarade kärlek till Carina Berg.
Men vad det ska bli av allt i stället känns ungefär lika tydligt som de där spridda skurarna från ett brainstormingmöte där någon krafsat en massa lösryckta idéer på en whiteboard. Kent? Varför inte? Vi är ändå i Eskilstuna, och alla älskar Kent. Beck-Steinar? Varför inte? Norska tvillingarna Marcus och Martinus (eventuellt vårt enda esc-hopp) ska ju tävla nästa vecka. Ett ”flyga i luften”-nummer som går fel? Varför inte? Det gick ju nämligen så bra för Pernilla Wahlgren i mellanakten för tre år sen, att hon nästan kunnat bygga ett helt showimperium på det. Sketch på att både Danny och Björn fyller år mitt under brinnande Mello? Varför inte? Kalenderhändelser är ju tacksamma. Nästa vecka är det skottdagen. Går säkert att göra något på det också.
Sen ska det sägas att både Björn Gustafsson och Carina Berg har sina stunder. En del är roligt. Men de har för lite att jobba med, och sammantaget så är Melodifestivalen just nu en så lågintensivt engagerande händelse att man blir helt till sig när det händer något som är det allra minsta utanför ramen. Som att Danny mitt under sitt segertåg praktiskt taget stal en glittrig trollstav från ett barn som liksom inte släppte taget. Gissningsvis är ingen skada alls skedd. Vem vill inte bli ägd av Danny liksom.
Men att det krävs så lite för att det ska spritta till inombords, säger en del.
Mello 2024 känns just nu väldigt mycket som ett mellanår. Som lugnet efter stormen Loreen eller före det kommande Eurovision-kaoset. Det är inte särskilt oväntat, samtidigt som jag alltmer börjar längta både efter den självklara vinnarlåten, och i brist på det i alla fall en välmatad mellanakt som ökar pulsen några bpm över den här sävliga epa-nivån.