”Problem i vården ska inte lösas på central nivå”

Jag vill först tacka Christine Lorne (C), primärvårdregionråd i Region Stockholm, för att hon svarade på min debattartikel. Det känns också bra att hon delar målsättningen om en förbättrad arbetsmiljö.

Men tyvärr tror jag inte att det ”systemskifte” som Lorne önskar kommer att inträffa med hjälp av de åtgärder hon listar. De präglas nämligen av ett systematiskt feltänk; att problem i vården ska lösas på central nivå.

Läs också: ”Vi arbetar för ett systemskifte i arbetsmiljön”

En arbetsmiljökommission är ett onödigt samtalsforum som endast skjuter problemen framför sig. Det finns inget nytt att utreda. Fungerande arbetsmiljöåtgärder är enkla och redan väl kända: rimlig belastning, inflytande över det egna arbetets organisering och så vidare. Det är även viktigt att arbetsmiljöarbetet sker lokalt på arbetsplatsen och är en del av det vanliga vårdcentralsarbetet. Sjuksköterskan Linda Hunter beskriver det fint i sitt exempel om arbetsmiljön i Svalöv i sin replik på mitt tidigare inlägg.

Bemanningen är förstås mycket viktig för arbetsmiljön och Christine Lorne skriver att det ska upprättas en handlingsplan i Region Stockholm för att nå 1100 patienter per läkare. En sådan plan blir lättare att följa om det ställs krav på vårdcentralerna om att de ska säkra en god arbetsmiljö. Då kommer läkarna att söka sig dit och vilja vara kvar. Som en följd kommer också andelen patienter med fast läkare att öka.

Jag håller med om att förfrågningsunderlaget är en byråkratisk mardröm. Att förhålla sig till alla krav har blivit ett eget arbetsmiljöproblem. Vården är av naturen en decentraliserad verksamhet och tron på en detaljerad central lösning är vida överskattad, kostsam och hämmande.

Det är därför en utmärkt idé att rensa bort mängder av ineffektiva och byråkratiserande krav, till förmån för att i stället ha en paragraf med krav på vårdcentralerna om att säkra sin arbetsmiljö. Detta för att säkra det som är av verklig betydelse för vårdens kvalitet – personalen.

Det är alltid lättare att initiera mer central planering än att besluta om åtgärder som direkt ger förändring för verksamheten. Det finns tillräckligt med välmenande uttalanden, arbetsmiljöpolicyer, utredningar, riktade bidrag, stöttande arbetsmiljöorganisationer, samtal och andra stabsinitiativ. De ligger alla på behörigt avstånd från det faktiska linjearbetet, och gör därför heller ingen större skillnad. Det är arbetsmiljöadministration snarare än arbetsmiljöarbete.

En organisatorisk enhet har en naturlig självbevarelsedrift att ständigt uppfinna aktiviteter som motiverar dess existens. Ju längre bort den är från den faktiska verksamheten, desto större är risken att aktiviteterna tappar verkligt värde och i stället börjar syfta till att tillfredsställa sin närmaste omgivning. På så sätt föder den centrala administrationen sig själv med aktiviteter.

Jag tror att Lorne (likt de flesta politiker, tjänstemän och centrala fackrepresentanter) har goda avsikter och ett starkt engagemang. Men organisationskultur äter som bekant intentioner till frukost och på så sätt förvandlas goda avsikter lätt till fler möten och nya planer, vilket i sig föder en större administration. Vill Lorne bidra till ett verkligt systemskifte är det detta hon bör ändra på.

För övrigt är jag övertygad om att mina enkla förslag skulle ge mycket snabbare effekt på arbetsmiljön. Ett systemskifte i praktiken.

Göran Härdelin, ST-läkare i allmänmedicin och civilingenjör i industriell ekonomi