RYDÉN: Segrarna har, tyvärr, blivit vardagsmat
RUKA. Världscuppremiären strax söder om polcirkeln är alltid mörk, men känslan är att det varit mörkare än vanligt.
Om resten av vintern blir så här kall och känslolös riskerar intresset att dö ut.
För hur länge engagerar egentligen Sverige och Norge?
Temperaturen sjunker och mörkret sänker sig. Klockan har inte ens hunnit bli 15.00 i Ruka innan det är becksvart ute.
Ett mörker och en kyla som, trots svensk succé på damsidan, målar en tydlig bild av premiärhelgen.
Det har varit lugnt och harmoniskt i de finska lappmarkerna. Nästan för lugnt.
Var var de stormande känslorna? Premiärnerverna?
Ruka brukar bjuda på mer dramatik än så här, betydligt mer känslor. Det brukar vara en premiärhelg som det sprakar, eller åtminstone gnistrar, om. Inte bara de få timmar som solens strålar lyser upp de vita vidderna. I
Hackade tänder efter segern
Kanske spelade kylan in. Emma Ribom, som annars brukar sprudla av glädje, hackade tänder efter andra raka sprintsegern här och efter de avslutande masstarterna var det flera av åkarna som var märkbart påverkade av minusgraderna som var nere och snuddade på köldgränsen. Det pratades om bortdomnade ben, frusna rumpor och eventuella frostskador på andra känsliga kroppsdelar.
Kanske spelade fluorförbudet in. Det var många som var nervösa inför helgen, som oroade sig för hur det skulle fungera nu när förbudet är ett faktum. Men det var till synes inga större problem. Allt har flutit på fint, endast en åkare fick startförbud och det har inte varit några kaosartade scener inför loppen.
Den enda gången jag har hört ordet kaos den här helgen var när Ebba Andersson beskrev damernas masstart.
Det var också den som var helgens höjdpunkt. Ett ljus i mörkret.
Där bjöds det på spänning, dramatik och lite känslor.
Världscupen i skidor 2023–24: Program & tv-tider – alla tävlingar
Helgens finaste bild
Moa Ilar visade klart och tydligt att segern i Sverigepremiären inte var en engångsföreteelse. Lagkamraternas glädje när de, iskalla och utpumpade, kastade sig över henne efter målgång säger mycket om vad den här segern betydde. Det är helgens finaste bild.
26-åringen från Vansbro visade Sverige redan förra helgen, nu visade hon världen att hon blir att räkna med den här vintern.
Det blir Jessie Diggins också. Amerikanskan har länge varit ett av de stora namnen i världscupcirkusen och det är lätt att ta för givet att hon ska vara med där uppe och slåss, men den här vintern visste hon inte ens om hon skulle komma till start. Hon har öppet berättat om ett återfall i de ätstörningar som hon tidigare haft problem med. Det är starkt att se henne tävla igen. I masstarten korsade hon dessutom mållinjen utan handske och med ett blodigt ansikte som tvåa. Hon är ansiktet utåt för fighting spirit, hur amerikanskt och klyschigt det uttrycket än må kännas.
Det är glädjande att se USA på pallen på damsidan. Att Tjeckien fick en pallplats på herrsidan i masstarten och Frankrike i sprinten är också viktigt. När Richard Jouve spurtade ner Kläbo i sprinten var nog förresten enda gången på hela helgen som jag såg en glädjeexplosion vid målområdet. Ledarteamets glädje visste knappt några gränser efter att de ivrigt hejat fram Jouve framför storbildsskärmen.
Svensk succé – som vanligt
För Sverige och Norge har segrarna, tyvärr, blivit vardagsmat. De där scenerna är sällsynta, de svenska damerna är för bra. De är just nu sina egna största konkurrenter, både i sprint och distans.
Målet i år att en svensk kvinna ska vinna totala världscupen. Det har aldrig tidigare hänt. Efter premiärhelgen är det Frida Karlsson som bär den gula ledarvästen. I fjol delade hon och Maja Dahlqvist på den i början av säsongen. I år hoppas Karlsson att den aldrig lämnar den svenska bussen.
Förr på damsidan har det, som vanligt, varit svensk succé. Sverige har vunnit alla lopp och tagit fem av nio pallplatser. I den avslutande masstarten var alla 7 svenskor bland de 19 bästa .
På herrsidan ser det likadant ut. Fast där är det norrmännen som dominerar. Norge har vunnit alla lopp och tagit sex av nio pallplatser. De svenska herrarna var inte ens i närheten.
Landslagstränaren Lars Ljung beskrev det som en mörk helg men förhoppningsvis bara en plump i protokollet på en lång säsong. En sjuk och skadedrabbad William Poromaa kunde inte göra sig rättvisa, Edvin Anger nådde inte upp till förväntningarna och Calle Halfvarsson verkade ha svårt att hålla fokus.
Ljusglimten var Marcus Grate, snabbast av alla i prologen, men det räcker inte att vara världens bästa i ett kval. Det gäller att leverera i heaten också. Nu lämnar vi istället Ruka med ett positivt covidtest och en förfrusen pung. Låt oss hoppas på roligare rubriker nästa vecka.
En svensk-norsk affär
Sista dagen kom också de stora skrällarna.
Hand upp den som hade trott att Jan Thomas Jenssen och Moa Ilar skulle ta sina första världscupsegrar och ta hem de avslutande masstarterna.
Norrmannen, som kom in som reserv för sjuke Sjur Röthe, var enligt Didrik Tönseth tidigare mest känd i hemlandet för spyklipp på VG. Nu står han här som världscupsegrare.
Och det är glädjande att inte bara se Ilar på pallen för första gången utan att hon även tar klivet högst upp, men det är klart det hade varit bättre för sporten om skrällvinnarna den här helgen inte hade varit en svensk dam eller en norsk herre. Kanske en tysk, en britt eller en österrikare?
För hur länge orkar folk engagera sig om det här, ännu en vinter, är en svensk-norsk affär? Hur ska längdskidorna bibehålla intresset i ett allt större brus om konkurrensen inte blir större?