Fanny Svärd
Barns kåthet är ett ämne som kan göra vem som helst obekväm. Å andra sidan är det något som alla kan relatera till, då alla själva varit barn.
Att skildra barns kåthet på film blir så klart extremt problematiskt - vilket stackars barn ska spela i den?
Därför trodde jag att regissören Yorgos Laminthos hade ett vinnande koncept med sin superhyllade film ”Poor things” som redan tagit hem ett antal troféer under galasäsongen.
Premissen är att en bebis hjärna på Frankensteinmanér sätts in i en vuxen kvinnas kropp och voila: Bella Baxter är ”född”.
Emma Stones karaktär rultar runt som en tvååring i början av filmen, dansar, kissar på golvet och kastar tallrikar. Med tiden utvecklas hon och det dröjer inte länge innan Bella upptäcker sin sexualitet.
Men när det första hon gör efter att ha upptäckt sitt kön, är att stoppa upp ett äpple i det, blir jag oroad.
Tror den manliga regissören på riktigt att det är så här flickor onanerar?
Det här är en mans fantasi av hur tjejer gör. Men det är bara min första föraning på vidden av regissörens vansinne.
Bella följer med en man hon inte känner för att upptäcka Europa, och för att ”vildsint-hoppa” hela dagarna, det hon kallar att ha sex. Hon vill upptäcka och lära känna världen och sig själv. Hon är ett orört fält med nyfallen snö, redo att formas av livets lidande och lidelser.
Hon är omättlig och tillåts säga ja hur mycket som helst, men hon ges aldrig chansen att säga nej, att utforska gränserna där det tar stopp.
Under sina resor prostituerar hon sig i Paris och det vänder sig i magen på mig när hon med sitt barnsliga rörelsemönster lägger sig på en smutsig säng och blir våldtagen av en torsk.
Men runtom mig i biosalongen skrattar folk. Är det bara jag som inte fattar grejen?
Jag förstår givetvis att filmen vill säga något om det oförstörda barnets möte med en trasig, skamfylld värld och de tragikomiska situationerna som kan uppstå. Men karaktärerna är alldeles för platta för att lyckas med det och eftersom inga ambivalenta eller såriga känslor kring sex tillåts existera så fastnar mitt skratt i halsen.
Jag är verkligen ingen Dumpen-anhängare som står och skriker om porrfri barndom eller vuxenlås på internet. Som sagt tycker jag att ”Poor things” hade potential att behandla det svåra ämnet om barns spirande sexualitet. Men Bella framstår inte alls som ett trovärdigt barn, utan bara som en pedofils fantasi: om barnet bara hade en mognare kropp hade det samtyckt till kuk hela dagarna.
Vi har ju yttrandefrihet, och den tankeställningen ska få behandlas i film med vuxna skådespelare. Trots det tycker jag inte att ”Poor things” lyckas med det den försöker göra.
Emma Stones Bella är platt och går inte att få grepp om. Filmens frågeställningar om världens och människans beskaffenhet är gamla som gatan (är människan god eller ond?) och de trippiga miljöerna påminner om en AI-genererad saga och inte på ett bra sätt.
De har till och med slängt in den rasistiska stereotypen ”magisk svart person”– en bikaraktär som hjälper den vita protagonisten – inte en, utan två gånger.
Jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå hur alla jag pratat med verkar älska den här filmen, som är nominerad till ”Bästa film” på Oscarsgalan.
Så här nära att tro på konspirationsteorier om pedofilins utbredning i Hollywood har jag aldrig varit.
Ljudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare