Noa Bachner
Så här ligger det till: Om Sverige ska införa VAR krävs det att representantskapet – ett stort möte som samlar landets distrikt, elitklubbar och fotbollförbundets styrelse varje höst – röstar ja till ett konkret förslag.
Inget sådant ligger på bordet inför hösten, och även om det skulle komma är det dömt att förlora.
En majoritet av elitklubbarna har redan fattat beslut om att motverka VAR. De senaste veckorna har nej-sidan dessutom vuxit. Brage blev den senaste föreningen att ansluta sig, och den här veckan röstar Öster, Häcken, Skövde AIK och Östersund. Motståndet kommer inte krympa.
För förbundsledningen, som kan innehålla spår av mer VAR-vänligt sinnade personer, behövs andra röster.
Var de ska komma ifrån? Säg det.
Det saknas alltjämt exempel på en förening som vill verka för ett införande. Distrikten är i stället ja-sidans hopp, men även det tynar bort. För att nå röstmajoritet – 23 av representantskapets totalt 45 röster – behöver inte speciellt många distrikt (totalt 24 till antalet) ansluta sig till nej-sidan. Värmland och Göteborg är redan där.
Av resterande 22 krävs alltså bara en handfull för att skapa majoritet till VAR-motståndets fördel. Tre stycken valde att skjuta frågan på framtiden den här våren, men håller sina dörrar öppna för att lyssna på elitföreningarna när beslutet väl ska fattas.
Själv har jag svårt att göra en annan tolkning än att det börjar se avgjort ut.
Men det är inte det viktigaste som har hänt de senaste veckorna.
Frågan är hur mycket han skojadef
Den som söker stöd för VAR i Sverige hittar en av få tydliga bundsförvanter i Brommapojkarnas styrelseledamot Ola Danhard, vilket tillkännagavs under uppmärksammade former på Stockholms fotbollförbunds årsmöte. Bland annat menade Danhard att Sveriges undermåliga ranking som Europas 25:e bästa liga ska tolkas som ett argument för att det börjar bli dags för videorepriser. Hur? Ingen vet.
Men det är inte Danhards åsikt om VAR som är grejen.
Han tyckte sig ha noterat något som var ”lite kul” i motionerna från Djurgården, AIK och Hammarby. Deras motstånd mot VAR presenterades med hänvisning till något så främmande som ”medlemmarnas vilja”.
Danhard skrockade. Han var allt annat än övertygad om att det var en åsikt som delades av styrelserna, sa han. En stund senare, när min kollega Linus Petersson intervjuade honom, skojade han om sin egen förening. I BP finns ”lydiga medlemmar” som ”följer styrelsen”, skrattade han.
Frågan är hur mycket han skojade – och hur mycket det var en handikappande demokratikultur som sipprade ut.
Avslöjar något som är farligt
För BP har konsekvenserna av utspelet blivit oproportionerliga.
Inom föreningen tog man kommentarerna på allvar. Klubbdirektören Peter Kleve förklarade i Aftonbladet att man haft möten och markerat, att det kom ett avståndstagande var rimligt och integritetsfullt. Det spelade ingen roll. Den svenska supportermiljöns aktivistiska ådra omsattes snart i bojkottskampanjer från både AIK och Halmstad.
Konflikten ska dock inte skymma det centrala som gömmer sig i Danhards analys.
Man måste vara väldigt van vid att styrelsen får bestämma i fred för att hitta humor i att någon annan hänvisar till medlemsbeslut. Det är Danhard. Han är heller inte ensam om att vara marinerad i den verkligheten, med starka, nätverkande, beslutskraftiga män vid ratten, förälskade i sin egen kompass.
Han avslöjar samtidigt något som är direkt farligt.
Det ska sägas att den svenska fotbollsdemokratins problem yttrar sig på många olika sätt, inte sällan med antidemokratiskt osande påtryckningar mot oliktänkande från supporterhåll – men inget har varit lika skadligt, sportsligt som ekonomiskt, som romantiserandet av lydiga medlemmar, bilden av att det blir bäst om ett nät av farbröder får peka ut riktningen.
Man ska göra som pappa säger.
Passiva medlemmar, som inte lägger motioner, organiserar sig, mobiliserar och ansvarsutkräver, lämnar fritt fram för ett maktfullkomligt system, korrumperat av vänskaper och lojaliteter, som i sin tur bromsar svensk fotboll. Resurser nyttjas inte, idéer utmanas för sällan, meritokratin försvagas, besluten blir sämre, egennyttan större.
Kanske, men bara kanske, har detta knuffat oss hela vägen ner till 25:e plats på Uefa:s ranking mer än att vi inte har VAR.
Förhoppningsvis är den tiden över
Den här våren ser ut som en brytpunkt.
VAR-processen har nått distrikten. De tvingas hantera komplex fotbollspolitik. Målbilder kolliderar. Frågan om vem som ska bestämma om vad flyter upp till ytan.
Flera föreningar runtom i landet genomför sina första voteringar på länge, debatterna avlöser varandra, ultrasgrupperingar sitter i workshops om medlemsdemokrati. När Hammarby anordnade medlemsmöte med strategitema på Södra teatern deltog över 1200 personer. Till årsmötet inkom rekordmånga 22 motioner. Frågorna kretsade kring nya ämnen. Säljstopp på aktier. Ny förbundsordförande.
I Kalmar drev ett medlemsinitiativ igenom en motion, undertecknad av 21 medlemmar, om formerna för bygget av en inomhushall och vann i en omröstning mot styrelsen. I IFK Göteborg bytte medlemmarna – efter lång debatt – valberedning för att utvärderingen av styrelsens långsiktiga arbete inte ansågs tillräcklig. AIK:s förra valberedning publicerade en självkritisk analys av sin egen roll. En av dess medlemmar, Axel Granath, motionerade om en ny process för att välja valberedning. Ett femtiotal Örgryte-medlemmar har anslutit sig till en ”inkubator” för att värka fram nya idéer.
Det är svårt att säga huruvida systemet i Sverige är ett problem eller inte så länge det inte används rätt. Så har varit fallet. Medlemsbasen har varit för lydig och passiviserad och lämnat för många beslut åt en sfär av farbröder, skyddade av omvärldens oförmåga till engagemang.
Förhoppningsvis är den tiden över.
I så fall ska det bli spännande att se vad som väntar på andra sidan.