Så bra är ”Young royals” säsong 3 på Netflix

Det bästa med ”Young royals” är att det är en serie som vet vad den vill. Sedan start har tilltalet varit för en yngre målgrupp; de som ska ta steget in i vuxenvärlden men inte riktigt är redo, de där personerna som vet vad de vill, fast ändå inte. De i äldre tonåren, då när man tror sig kunna och veta allt och ännu inte upptäckt att så är det inte alls. 

Vi har alla varit där. Med det följer igenkänning. Situationerna må inte vara desamma, känslan är det: Som att ha ena foten utanför klippkanten och inte veta om ett hopp ens är rimligt. Det härliga och hemska med denna ålder är ju att allt, även det som till synes är obetydligt, är på liv och död. 

Sådant är även livet för prins Wilhelm och Simon i ”Young royals”. 

Därför gläder det att upphovspersonen Lisa Ambjörn valt ett dubbeltydigt slut, ett där romantikerna får sitt samtidigt som de mer cyniska – äldre och verklighetsförankrade? – hittar luckor i vilka Wilhelms och Simons kärlek kan vara ett vackert minne för rollfigurerna typ tio år efter det att tittarna lämnat dem. 

Gudarna ska veta att långt från allt i ”Young royals” lirar som man föreställer sig och vill att det ska. Under seriens tre säsonger finns en hel del att störa sig på. Dialogen exempelvis, stundvis upplevd som styltig och tillgjord. Å andra sidan är jag jämförelsevis gammal och grå och har nära nog ingen aning hur äldre tonåringar pratar. 

Edvin Ryding spelar prins Wilhelm i Netflix ”Young royals”

Det som imponerar med Netflix-seriens tredje och sista säsong är hur manusförfattarna hanterar de förändrade förutsättningarna. Tidigare har ”Young royals” kunnat luta sig mot en ”will they won't they”-romans med vilken det är lätt att impulsivt ställa handlingen på huvudet eftersom den sortens kärleks vägar är outgrundliga. I sista omgångens sex avsnitt kommer påfrestningarna från andra och annat än Wilhelm och Simon, riktad mot en relation som serien gjort klart ska bära handlingen. 

Detta, låt oss säga mer vuxna förhållningsätt till rollfigurerna, märks även i slutscenerna. 

Att Wilhelm och Simon rider mot solnedgången är förväntat. Jag blir mer rörd av de val och beslut som rollfigurerna väljer och tvingas att ta. Det, om något, skvallrar om utveckling och en framåtrörelse som alldeles för få YA-serier lyckas med. 

”Young royals” har varit betydelsefull. Kanske inte för dig, men för många andra. Trots den miljö som handlingen utspelas i har tittarna kunnat identifiera sig med och känt för rollfigurerna. I det hittas seriens storhet. Naturligtvis kan och ska man begära mer, men många gånger är det tillräckligt, i alla fall för stunden.