DEBATT. 21 mars är FN:s internationella dag mot rasdiskriminering. Fackförbunden DIK, Kommunal och Vårdförbundet ser att utvecklingen går åt fel håll på många områden och kräver att Sverige börjar samla in statistik för att synliggöra och åtgärda strukturell rasism och diskriminering.
För mer än 50 år sedan ställde sig Sverige bakom den internationella konventionen om avskaffande av rasdiskriminering, men fortfarande påverkas människors villkor på arbetsmarknaden av deras hudfärg.
Synliga minoriteter och icke-vita har lägre löner, mer otrygga anställningar och sämre arbetsmiljö. De sållas bort i rekryteringar, är oftare arbetslösa och får mer sällan chefstjänster.
Statistik kan inte ensamt radera ut ojämlikhet, men är ett viktigt verktyg.
En ny undersökning från Kommunal visar att risken för trakasserier eller mobbning på jobbet är 18 procent högre för utrikesfödda och att personer födda i Afrika löper 300 procent högre risk att inte få fast jobb.
Liknande mönster syns bland DIK:s medlemmar – bland icke-vita har 46 procent utsatts för diskriminering under de senaste två åren. För Vårdförbundet är det grundläggande att ingen ska diskrimineras i arbetslivet eller i kontakt med sjukvården.
Etnisk tillhörighet/hudfärg är en av sju grunder för diskriminering som alla arbetsgivare enligt lag ska förebygga och åtgärda. I Sverige är det dock ovanligt att samla in den typen av data, medan det ofta är självklart att analysera ålder och kön.
Att titta på härkomst (var en person och dennes föräldrar är födda) ger viss information. Det ger dock inte hela bilden och gör att många som utsätts för rasism på grund av sin hudfärg inte fångas upp.
Sverige har kritiserats
EU och FN har återkommande kritiserat Sverige för att sakna statistik om etnisk diskriminering och uppmanat oss att använda jämlikhetsdata. Metoden innebär att ställa frågor kopplade till diskrimineringsgrunderna i enkäter. Frågorna ska bygga på självidentifikation, vara valfria att svara på och anonymiserade.
En vanlig uppfattning är att det skulle vara otillåtet att samla in data om till exempel hudfärg eller sexuell läggning, men när insamlingen görs anonymt och endast analyseras på aggregerad nivå går det aldrig att koppla uppgifter till en individ.
Det handlar aldrig om registrering av enskilda. Så länge samtycke ges och det sker i syfte att motverka diskriminering finns inga hinder för att samla in dessa uppgifter, vare sig i svensk eller europeisk lag.
Finland, Storbritannien, USA, Brasilien och många andra länder använder redan jämlikhetsdata, liksom en rad svenska forskare, arbetsgivare, fackförbund med flera. Forskning visar dessutom att svenskar är positivt inställda till att samla in jämlikhetsdata.
Viktigt verktyg
Det är nu hög tid att Sverige börjar följa rekommendationerna från FN och EU genom att:
Regeringen utformar en strategi för att implementera jämlikhetsdata i den officiella statistiken.
SCB får i uppdrag att föra statistik kopplat till hudfärg i syfte att motverka diskriminering.
Diskrimineringsombudsmannen (DO) får ett särskilt uppdrag att analysera hudfärgsbaserad rasism och lämna förslag på åtgärder.
Större statliga arbetsgivare får i uppdrag att samla in jämlikhetsdata, med stöd av SCB och DO.
Tillsynen i diskrimineringslagen skärps och arbetsgivare som bryter mot lagen får kännbara sanktioner.
Statistik kan inte ensamt radera ut ojämlikhet, men är ett viktigt verktyg. Precis som könsuppdelad statistik är avgörande för jämställdheten, är data om etnicitet/hudfärg nödvändig för att kunna följa den strukturella rasismen, sätta in rätt åtgärder och röra oss i rätt riktning.
Av Anna Troberg
förbundsordförande, DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor
Malin Ragnegård
förbundsordförande, Kommunal
Sineva Ribeiro
förbundsordförande, Vårdförbundet
Premium
Premium
Premium