DEBATT
”Om uppfinnarna försvinner tappar vi halva innovationskraften”
DEBATT. Under senare decennier har uppfinnarna försvunnit och ersatts av innovatörer. Samtidigt har Sveriges produktivitet och konkurrenskraft försämrats. Kan det finnas något samband? skriver uppfinnaren Jan-Erik Nowacki.
Annons
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Låt oss först titta på om det är någon skillnad på en innovatör och en uppfinnare. Chat GPT svarar så här: ”Sammanfattningsvis är uppfinnare mer fokuserade på att skapa nya idéer och uppfinningar, medan innovatörer är mer inriktade på att förbättra och förändra befintliga idéer eller produkter för att uppnå framsteg och framgång på marknaden.”
Naturligtvis vill alla uppfinnare bli innovatörer och bli rika på sin uppfinning. Elon Musk är ett exempel – men hur många Musk finns det?
Under de gångna 25 åren har begreppet ”triple helix” varit ett mantra för den forskning och utveckling, FoU, som bedrivs i Sverige. Triple helix innebär en samverkan mellan industri, akademi och myndigheter, där universitetsforskningens inriktning i hög grad styrs direkt av staten och storföretagen samt att staten betalar.
Tidigare fanns även möjlighet för mindre privata företag, som enskilda uppfinnare, att få stöd för sin utveckling, vilket nu har avvecklats.
För att ta fram en ny idé eller en uppfinning och utveckla den till en innovation som når marknaden behövs kanske 100 misslyckade och dumma uppfinningar först.
Det gynnar bidragsentreprenörer som ägnar sig åt sådan FoU som går att få stöd för, inte nödvändigtvis det som är mest tekniskt lovande.
Avvecklingen av medel till fristående uppfinnare förtigs och förringas av anslagsorganisationer och lobbygrupper, som om den vore helt betydelselös. Den senaste som seriöst ägnat sig åt frågan var forskaren Christian Sandström. Han frågade sig 2014 var de innovationer som når marknaden egentligen uppstår? Han skrev: ”Av de 20 innovationer som skapats under åren 1981 till 2006 kom hela 45 procent från fristående uppfinnare”.
Annons
Samhället har alltså i 25 år valt att klippa av ungefär halva innovationskraften. Det straffar sig.
För att ta fram en ny idé eller en uppfinning och utveckla den till en innovation som når marknaden behövs kanske 100 misslyckade och dumma uppfinningar först. Vi skrattar hjärtligt åt alla försök att flyga från förra sekelskiftet, men till slut lyckades man. De som lyckades till slut, var inte heller världens största industri eller det största universitetet utan cykelreparatörerna bröderna Wright.
Det tar ofta lång tid och många prototyper för att komma fram till att idén bara var en återvändsgränd, inte en innovation. Men om 100 uppfinnare utvecklar varsin uppfinning med bara 1 procents chans att lyckas, så får man rent matematiskt fram en lyckad innovation med 63 procents sannolikhet. Vilken privat riskkapitalist vill finansiera sånt?
Undertecknad var med om genombrottet för värmepumpar i Sverige. Den tidens oljepanneindustri, som enligt nuvarande forskningspolicy skulle bestämt i dag, var inte alls förtjusta i värmepumpidén. Den tidens anslagsgivare, Styrelsen för teknisk utveckling och Byggforskningsrådet, tillät dock faktiskt minimala FoU-bidrag även till värmepumpar och skyddade idéerna trots protester. Det är grunden till Sveriges blomstrande värmepumpindustri. Något sådant vore inte möjligt i dag när de etablerade satts som grindvakt mot det nya.
200 miljarder satsas totalt på FoU i Sverige – kanske en tiotusendel av beloppet går till idéer ”not invented here”. Uppfinnare bemöts ofta med ”det där är ju bara fantasier”. Det är just fantasi som saknas men behövs. Konstnärer, författare och kompositörer med fantasi hyllas medan uppfinnare med fantasi oftare förlöjligas.
Jan-Erik Nowacki, fd ordförande i Svenska Uppfinnareföreningen
