Skåpsupande lärare på jakt efter transtjej

Värmande och gripande ny film av svenske Levan Akin

Uppdaterad 2024-03-22 13.12 | Publicerad 2024-03-21 10.34

Lucas Kankava och Mzia Arabuli i ”Passage”.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Passage

Regi Levan Akin, med Mzia Arabuli, Lucas Kankava, Deniz Dumanli.


FILMRECENSION. ”Du har blivit tjock”.

Hon har inte tid för vänligt småprat, den barska Lia i omtalade georgisk-svenske regissören Levan Akins nya film.

Efter braksuccén med ”And then we danced” är det här ännu en imponerande bedrift.

DRAMA. Den barska damen i fråga är Lia (Mzia Arabuli), en pensionerad lärare i Georgien som en dag dyker upp hos en före detta elev (den ”tjocke”, som nu är vuxen) och börjar ställa frågor om sin systerdotter, Tekla, som är försvunnen.

Tekla är en sådan där som familjen skäms för. En som låtsas vara det andra könet.

Men Lia har inte den attityden. Hennes syster har dött och Lia vill hitta Tekla. Den före detta eleven är inte till stor hjälp, men Lia anlitar en ung kille, Achi (Lucas Kankava), att hjälpa henne leta i Istanbul. De har anledning att tro att Tekla har sökt sig till en sliten del av staden där transsexuella prostituerade bor och arbetar.

Under tiden lär vi även känna den tredje huvudpersonen, Evrim (Deniz Dumanli), en advokat som kämpar för transpersoners rättigheter i Turkiet. Något hon sannerligen vet allt om eftersom hon själv är trans.

Rör sig mellan Georgien och Turkiet

Tekla är något av en ”McGuffin”, för att tala Hitchcock-språk, en person som existerar utanför filmen och mest är till för att sammanföra dess huvudpersoner och dra igång handlingen. Samtidigt är Tekla också en viktig länk till ett av filmens huvudteman, skildringen av transpersoners utsatthet, särskilt i samhällen där deras livsval knappast möts av kärlek och förståelse.

Mzia Arabuli i ”Passage”.

Levan Akin rör sig hemtamt mellan Georgien och Turkiet, jämför gärna kulturerna och pekar ut dess olikheter. En stor anledning till varför det här är så sevärt är att filmen lever upp till regissörens ambition med både ”Passage” och ”And then they danced”: att berätta bra queerhistorier från kulturer vi kanske inte är så bekanta med.

Det gör han med stor värme och filmen har redan hunnit vinna pris på festivalen i Berlin.

Det här är en transhistoria som inte utspelar sig i en J K Rowling-värld där transpersoner automatiskt utgör ett hot mot kvinnor, där undantagen presenteras som det rådande.

I stället handlar det om folk som försöker överleva i sin vardag och finner både hjälp och solidaritet.

Där suddar Akin ut gränsen mellan trans och cis, för att humanismen, nyfikenheten och livsvalen finns där precis lika mycket i skildringen av Lia och Achi, vars kyliga relation tinar under filmens gång.

Släpper loss i yster dans

Arabuli är filmens främsta äss, en kvinna som gärna uppehåller sitt stränga skolfröken-yttre, men skåpsuper tjatji och så småningom släpper loss i yster dans. Istanbul har väl den effekten. Akin njuter av att skildra en myllrande storstad i en film som har en del bekanta byggstenar men gör något medryckande och gripande av det, utan att predika.

Filmen visas på bio.


”Brighton 4:e gatan”.

Passa även på att se...

... ”Brighton 4:e gatan”, som var Georgiens Oscarsbidrag häromåret. Även den handlar om sökandet efter en släkting, i det fallet en son som har hamnat på villovägar i New York.

Visste du att...

... tjatja, spriten som är Lias favorit i filmen, är så populär i Georgien att ett 25 meter högt torn byggdes till dess ära i staden Batumi 2012?


Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

Följ ämnen i artikeln