Therese Strömberg
De senaste två åren har varit långa, den förbundskaptenslösa vintern stundtals ännu längre. Men i slutet av tunneln byggd av förluster, misslyckanden, skador, bråk och allmänt dålig stämning stod de här. En bit norr om Porto, på en portugisisk gräsplan, med ”landslagens Manchester City” på andra sidan. Och skulle komma ut på andra sidan.
Inspirerade av en tränare med ”moderna idéer”, ”en helt annan fotboll”, ”den fotboll som vi spelar i våra klubblag” var det dags för de här spelarna att kliva ut och visa att de kunde klara av det som många tappat hoppet om att de ska behärska.
Svenska förbundskaptener brukar inte vinna sina premiärer. Men det är mycket begärt att den här första föreställningen ska vara något man bara accepterar utan vidare.
Åkte till Leaos lekland och blev dränkt i bollhavet
Till en början såg det ut precis som vi hade fått beskrivet för oss att det skulle. Snabba passningar, en taktisk frispark, hög press och framåt. En boll som med lite tur kunde styrts in i mål, en start som hade kunnat kategoriseras som dröm. Men verkligheten ville ha in ett ”mar”.
Portugal skulle ta över bollen, Sveriges anfall ta stopp och slut. Och farhågorna om svenska spelare som väger lite för lätt en mot en kombinerat med ett kollektivt försvarsspel som brister besannas.
Robin Olsen fick höra tre bollar rassla i näten den första halvleken, Anthony Elanga blev tunnlad i eget straffområde, och Emil Holm i en slags inverterad ytterbacksroll drunknade i bollhavet på Leaos lekland.
Jon Dahl Tomasson var tydlig inför drabbningen. Sverige ville inte försvara lågt hela matchen. Det gjorde de inte heller, problemet är bara att de knappt försvarade alls.
Fanns ingen verklighet där de inte skulle släppa in fem
Att implementera en offensiv, underhållande spelidé är det enda sättet att ta över det svenska landslaget 2024. Så långt är alla överens. Men huruvida det är lämpligt att ha det som enda idé när man ställs mot ett motstånd som Sverige sannolikt aldrig kommer kunna dominera på det sättet är en annan sak. Med ett landslag som har dokumenterade problem defensivt hade det kanske i stället varit en bättre plan att försöka kontrollera ett överlägset motstånd här. Och sikta på att ha kul mot Albanien på måndag i stället.
För rent krasst fanns det förmodligen aldrig en verklighet där Sverige, med bara tre träningar tillsammans i ryggen skulle gå ut med hög press och släppa in något annat än fem mål mot Portugal. Att de gör två är inte heller orimligt, men det räddar ingenting. Att Sverige har alla möjligheter att underhålla framåt vet vi. Att mittfältet och försvaret är lätt att springa igenom visste vi också.
Att saker och ting måste få ta tid när man rycker upp en fotbollsnation med rötterna och skakar om är en sanning. Och man ska ha klart för sig att det finns många möjligheter framöver att lyckas bättre än så här. Men det gör det inte roligt att det blev så här i dag.
Det finns en risk här
Och det är bra att förbundskaptenen tidigt gick ut och vädjade om tålamod.
För alldeles oaktat att det här motståndet var ett av de svåraste man kan ställas mot när man vill införa det spelsätt som det svenska landslaget försöker med. Och även om ett första försök bara är ett första försök. Så finns det risk att Jon Dahl Tomassons första tid som förbundskapten kommer kännas lika lång som Janne Anderssons sista.