Therese Strömberg
Några dagar gick. En till match kom. Återigen hade de inte haft mycket tid på sig, och dessutom hade halva elvan bytts ut. Alexander Isak ut till vänster, Emil Forsberg in centralt, nytt på centralt mittfält och vilostund för Emil Holm. Att se framsteg i spelet var alltså inte givet. Och till råga på allt kom de till en match på hemmaplan som kändes som bortaplan. Dels för att typ ingen var här, mest för att majoriteten av dem som var det hade röd tröja på sig och hejade på det andra laget.
Den stora frågan i kväll var om det skulle bli enklare att spela fotboll mot ett lag som inte är snudd på bäst i världen på en massa saker.
Svaret blev ja. Och lite nej.
En match som gav färre trust issues
Om Sverige den första kvarten mot Portugal lovade mycket för att sen ta tillbaka allt, så var det här en match som gav färre trust issues. De tog tag i spelet, behöll det och bedrev merparten av föreställningen på offensiv planhalva. Aggressiviteten fanns där när de blev av med bollen, de många passningarna var ett faktum.
Men det gick lite för långsamt. En halvtimme in hade man skapat ett läge, en kvart senare hade Isak skjutit ett skott som var ganska enkelt att rädda och Simon Olsson varit uppe och hotat en gång. Allt som allt kändes Albanien farligare i sina omställningar än vad Sverige gjorde i sitt förande spel under den första halvleken.
Men om det i torsdags var synd att fotboll spelas i två halvlekar så kändes det i dag lite bättre att det är så bestämmelserna lyder. Inte för att det var så kul att man såg fram emot 45 minuter till, men för att det gav resultat.
Frågorna är fortfarande många
För en timme in i matchen tröttnade Dejan Kulusevski, slog två likadana inlägg efter varandra och Gustaf Nilsson gjorde sitt andra mål på lika många matcher. Ett glädjeämne så gott som något att hänga upp sig på efter den första samlingen med det nya landslaget. Även om det i regel inte är så man har förstått att det här svenska landslaget ska göra mål.
I dag mötte Sverige ett lag som inte förvaltade ytorna som deras defensiv lämnar lika skoningslöst som Portugal gjorde, i dag fick de en större möjlighet att faktiskt prova på idén om att de ska bedriva ett eget spel. Och de gjorde det helt okej.
Men frågorna är fortfarande många.
Går det att få ut maximalt av Alexander Isak när han hamnar för långt från målet i alla tänkbara positioner som inte är centralt längst fram? Han skjuter fyra, fem skott i dag men inget av dem är särskilt farligt. I stället för att han gör Sveriges enda mål är det en fram tills nu i det närmaste otänkbar svensk landslagsman som gör det.
Är spelarna tillräckligt bra en mot en för att försvara på det här sättet? Är idén om en underhållande fotboll tillräcklig för att det svenska landslaget ska bli bra igen? De har sagt att det kommer ta tid och man får försöka ge dem den, men hur stora steg hann de faktiskt ta under den här veckan?
Jon Dahl Tomasson har sagt att han ska hantera efterspelet till den här samlingen genom att träffa några spelare de kommande månaderna. Andra ska han ringa. Resten får uppföljningen först i juni. Det får vi också.