”Sluta se fast anställning som norm för vårdpersonal”

Regionernas senaste grepp är att, med hjälp av ett gemensamt nationellt avtal med kraftigt försämrade ersättningsvillkor, göra sig ”oberoende av hyrpersonal” inom vården. Detta är en skrivbordsprodukt från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) som inte kommer att tåla verklighetens prövning. För att förklara varför behöver vi besvara två enkla frågor: 

1. Varför har vissa regioner och verksamheter brist på vårdpersonal?

2. Vilka är det som kliver in och täcker dessa luckor?

Läs också: Här är områdena där regionerna betalar högst timpris för hyrpersonal

Svaret på den första frågan är mångfacetterat, men förenklat kan man se två viktiga delförklaringar: 

A. Det finns inte tillräckligt med vårdpersonal för att mätta landets totala efterfrågan. 

B. Den personal som finns är ojämnt fördelad över landet. 

Svaret på fråga 2 bygger alltså på att personal som redan har en geografisk hemvist ska känna sig manade att ta uppdrag på annan ort och därtill finna dessa mer tilltalande än de många lokala erbjudanden som redan står till buds.

Det räcker med att fråga sig själv följande: Skulle du lämna familj, vänner och hem för att i en eller flera veckor jobba obekvämt på främmande ort? Där du behöver bekosta hotell, ha ökade levnadsutgifter, jobba i verksamheter som ofta belastar dig till bristningsgränsen samt emellanåt utstå den otacksamhet som kommit att kringgärda dem som ”hyr ut sig”? 

Om svaret är ja, skulle du göra detta för en såpass låg ersättning att du värderar din fritid högre? 

Svaret från sjukvårdspersonalen är inte sällan: ”Nej, vi är inte beredda att utnyttjas på detta sätt.”

Det finns heller ingen logik som säger att det nationella avtalet skulle få vårdpersonal att plötsligt vilja byta bostadsort och ta anställning just på de platser där störst behov finns. (Det finns inte ens så mycket vårdpersonal att en sovjetisk tvångsförflyttning hade löst problemet). 

Det finns heller ingen logik som säger att allsköns falska löften om anställningens förträfflighet skulle ta bort det faktum att marginalskatten på den extra arbetade timmen är över 50 procent och att det ekonomiska nettoresultatet därmed bleknar i jämförelse med en timmes fritid. 

Att vara hyrpersonal har varit ett sätt att (ofta utöver en heltidsanställning) under eget bolag kunna göra tillfälliga insatser för ett skattemässigt mer gynnsamt utfall. Många är alltså redan anställda och kan därför inte ”lockas tillbaka” till en anställning genom att ersättningen för extraarbete prutas ned.

Att sänka hyrpersonalens ersättning och då tro att de ska vilja fortsätta hoppa in för att lösa akut personalbrist på andra orter och därtill ”lockas” att ta anställning där dessa brister uppstår är en politisk naivitet av sällan skådad magnitud. 

Varje politiker som inte kritiskt ifrågasatt SKR:s falska narrativ avseende avtalets utfall kommer snart att behöva ångra detta. Vårdpersonalen kommer inte längre att ställa upp på extraarbete och vård kommer inte längre att kunna bedrivas i vissa verksamheter, med ökade vårdköer som följd.

Så vad skulle kunna vara en ömsesidigt gynnsam och framkomlig väg för att lösa problemen?  Mina förslag är följande:

1. Inför på statlig nivå en temporär nationell skattelättnad med platt skatt för legitimerad vårdpersonal inom bristyrken, för att minska marginalskattens effekter på de extra timmars arbete som dessa utför. 

För samhället är det betydligt mer gynnsamt att få en efterfrågad vårdtimme utförd och få beskatta denna platt med cirka 30 procent, än att få noll vårdtimmar utförda som inte kan beskattas med de över 50 procent som annars hade gällt.  

2. Sluta betrakta fast anställning som norm och låt vårdpersonal med egna bolag jobba parallellt med de anställda, under likvärdiga premisser.

Att anlita personal som fakturerar för sina tjänster kan vara mer gynnsamt än att ha motsvarande personal som anställd. Det finns inget som säger att långa avtal, med uppsägningstid motsvarande anställning, inte skulle kunna upprättas för att trygga verksamheternas kontinuitet. 

Även om summan per fakturerad timme vid en första anblick kan tyckas vara hög, så är det inte sällan billigare än att verksamheten ska bära kostnaden (och risken) för att ha samma person som anställd.

Tar vi det genomsnittliga timpriset för en hyrläkare och räknar bort arbetsgivaravgifter, semesterlön, tjänstepension, förmåner och eventuell sjuklön så är timpriset faktiskt ganska lågt, jämfört med vad en motsvarande anställd kostar. Detta bör också ställas i relation till de ibland högre ersättningar som samhället är berett att låta andra yrkesgrupper (med liknande eller lägre utbildnings- och ansvarsnivå) fakturera för sina tjänster. Som referens debiterar en advokat över 1500 kronor per timme exklusive moms för sina insatser åt det offentliga. Detta utan att någon höjer ett ögonbryn eller kräver förändring. 

Att sätta tro och förhoppning till att ett ensidigt utformat nationellt avtal med försämrade villkor ska ”locka” (läs tvinga) in vårdpersonal till anställningar och att detta ska lösa ovanstående problem är mer än lovligt naivt. 

Emellertid skulle det också vara naivt av mig att tro att denna debattartikel plötsligt skulle få det byråkratiska maskineriet på bättre tankar, så framtiden får sätta sig till doms över vem som hade rätt. Till den framtiden vill jag skicka följande hälsning till berörda parter: ”Vad var det jag sade?”

Gustav Soler, specialist i allmänmedicin, äger och driver företag i vårdsektorn samt arbetar som konsult via eget bolag inom avancerad sjukvård i hemmet (ASIH)