Patrik Kronqvist
I början av januari fastnade runt tusen fordon i snöovädret på E22 i Skåne.
Granskningen av myndigheternas krishantering, som kom i veckan, är ingen munter läsning.
En lång rad av felbedömningar och misstag gjorde att trafikstoppet blev så omfattande att det dröjde två dygn innan de sista fordonen kunde lämna platsen.
Men på sidan 40 i rapporten blir beskrivningen av byråkratin så absurd att jag ändå drar på munnen.
Under den första natten, när många bilister redan suttit i utkylda bilar i över tolv timmar, behövde Försvarsmakten få en stödbegäran för att kunna sätta in sina bandvagnar i evakueringsarbetet. Men Trafikverket sa nej och hänvisade till att man saknade … rätt blankett.
■ ■ ■
Sverige brukar berömma sig för att ha platta organisationer med medarbetare som vågar ta egna initiativ. Den självbilden framstår allt mer som ett självbedrägeri.
Vid i snart sett varje kris brakar ju hela systemet samman. När myndigheterna behövs som allra mest står de handfallna.
Det hände vid tsunamikatastrofen 2004, vid skogsbranden i Västmanland 2014, vid evakueringen av Kabul 2021 och vid trafikstoppet i Skåne i år.
Misstag kommer alltid att kunna ske. Det verkligt allvarliga är den utbredda oviljan på myndigheterna att kliva fram och ta ansvar.
Vid trafikstoppet på E22 fördröjdes evakueringen av att de bråkade om vem som skulle leda insatsen och vilket lagrum som skulle användas.
En ambulanstransport fick sitta fast i snön helt i onödan. En dansk bilist erbjöd sig tidigt att klippa upp mitträcket, men fick nej av polisen. Först efter sju timmar dök räddningstjänsten upp och gjorde det som dansken hade kunnat klara av på en halvtimme.
Efter kriserna brukar den usla hanteringen skyllas på sådant som det kommunala självstyret, förbudet mot ministerstyre och att myndigheterna vägrar att underordna sig varandra.
Men det handlar minst lika mycket om en formalistisk förvaltningskultur som har slagit rot i svenska myndigheter. Regler och styrdokument som är tänkta att stötta verksamheten betraktas som facit som tjänstemän inte vågar avvika från – även om effekterna blir absurda.
När regeringen under pandemin ville ha länsstyrelsernas hjälp att inventera kommunernas lager av skyddsutrustning satte sig myndigheternas jurister i stället ner och analyserade huruvida man alls hade rätt att göra det. Nej, blev svaret.
Förmodligen skulle de kunna driva vilken verksjurist som helst in i långtidssjukskrivning.
Nu höjs röster för att återinföra tjänstemannaansvaret i Sverige. Visst finns det tillfällen då en sådan lag skulle behövas. Men risken är stor att det skulle förstärka en kultur där det är viktigare att inte göra fel än att försöka göra rätt.
Sanningen är ju att effektiv krishantering kräver en sund skepsis till lagar och regler.
Det var tack vare att rådiga myndighetspersoner begick rena tjänstefel som Sverige kunde rädda så många afghanska medarbetare som man gjorde under evakueringen av Kabul.
Och under trafikstoppet på E22 gjorde vägkrogen Ekerödsrasten en ovärderlig insats genom att – i strid med alla regler om dygnsvila – hålla öppet hela natten för att föda och värma frusna bilister.
I efterhand kan bara en idiot, eller möjligen en compliance officer, ifrågasätta de besluten.
Sverige står nu inför en historisk upprustning av både det militära och det civila försvaret. Men det spelar ingen roll hur många miljarder staten satsar. Om tjänstemän och myndighetspersoner inte vågar ta egna initiativ kommer krishanteringen ändå att förbli usel.
Sverige behöver återskapa en anda där det är bättre att försöka, och riskera att begå fel, än att inte agera alls. Där tjänstemän vågar lita på sitt eget omdöme, inser att alla svar inte finns i styrdokument och att det är deras ansvar att väga olika intressen mot varandra.
Att bygga en sådan kultur är lättare sagt än gjort. Men i förra veckan togs förhoppningsvis ett första myrsteg.
Då släppte kungahuset listan på de 13 medborgare som är först att belönas med kungliga ordnar, när nu svenskar efter 50 år åter kan få dem. Två namn fångade mitt intresse extra mycket.
Thomas Sjöström, på det privata säkerhetsbolaget Vesper, som i augusti 2021 på UD:s uppdrag flög ner till Afghanistan med en miljon dollar i kontanter. När myndighets-Sverige hämmades av stelbenta lagar och regler organiserade han på bara några dagar evakueringen av de lokala medarbetarna från kaoset och terrordåden på Kabuls flygplats.
Överste Ulf Henricsson, som i början av 1990-talet ledde den första svenska FN-styrkan under kriget i Bosnien, och tack vare en mycket egensinnig tolkning av både insatsreglerna och Högkvarterets order lyckades avvärja en massaker.
Det är inga män vars första instinkt är att be om rätt blankett. Förmodligen skulle deras beslut och handlingar kunna driva vilken verksjurist som helst in i långtidssjukskrivning. Men de löste sina uppgifter och räddade många liv.
I maj får de sina ordnar av kungen på Stockholms slott.
Måtte deras exempel följas av fler.
Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.