Nya ”Ghostbusters” mer av ett familjeäventyr än någonsin

Familjen Spengler (barn och barnbarn till originalets Egon Spengler) har numera omlokaliserat från vischan till den ikoniska brandstationen, och redan i öppningsscenen jagar de en blå jätteorm mellan New Yorks gula taxibilar. 

Uppfinningsrikedomen är det inget fel på, och verksamheten har till och med expanderat med ett spöklabb. Där befriar man olika föremål från dess olycksaliga andar, men forskar även på diverse spöken som en hel tjattrig armé av söta mini-stay pufts eller en röd besatt punkt som hålls i en murrig sjuttiotalsmiljö som hämtad från ”Exorcisten”.

I en annan del av stan ägnar sig Ray Stantz (Dan Aykroyd) samtidigt åt sin paranormala Youtubekanal till vilken han tar emot potentiellt hemsökta föremål för inspektion. Något som får slackern Nadeem (Nanjiani) att en dag dyka upp för att på ett högst osentimentalt sätt kränga sin mormors arvegods. 

50 dollar vill han ha för ett kopparklot, täckt av hieroglyfer, och uppenbart undangömt av mormor av en anledning. Insidan rymmer nämligen djävulsdemonen Garraka, som mest ser ut som ett hornprytt Guillermo del Toro-monster, men beskrivs som ”dark, tall and horny” med Bill Murrays patenterade likgiltighet. 

Men bortsett från den detaljen så är senaste ”Ghostbusters” mer av ett familjeäventyr än någonsin.  

I den mixen blir Garraka en lagom läskig varelse, lite som en ”Game of thrones”-night king för de något yngre nördarna, när han ondskefullt förvandlar världen till is och samlar sin spökarmé.

Men fantasiflödet stannar inte där, utan forsar vidare och ger plats för alla möjliga infall på vägen. På gott och ont, för visst är det charmigt och piggt, men också lite för trångt om saligheten: Några scener måste ju vigas åt grönt spökslajm, andra åt original-ensemblen (där Aykroyd är den enda med en riktig roll), samtidigt som här råder en närmast Herngrensk ”Bonusfamiljen”-stämning. 

Paul Rudds aspirerande styvpappa söker sin plats, ”Stranger things” Finn Wolfhard vill tas för vuxen, medan 15-åringen Phoebe inleder en stillsam romans med  Melody – ett kvinnligt spöke som gör Phoebe intresserad av att själv bli en del av andevärlden.

Det är som att Jason Reitman (producent och manus) både vill hylla pappa Ivans livsverk och expandera det åt alla och håll och kanter. 

Är man lagd åt skattjaktshållet och vill plocka upp varenda litet påskägg på vägen, så är det därmed bara att hoppa på det krängande spöktåget. Men ibland kan jag sakna åttiotalets enklare komedi, då allt inte behövde bygga på mytologi. 

Det blir på något sätt extra tydligt de gånger Kumail Nanjiani får blomma ut i fjäderlätta larvigheter och komisk tajmning, baserade på hans nyfunna roll som ”firemaster”. Tänk att bara få tramsa med en tändare i flera minuter. Vilken grej!

Kanske är det också något av ett omöjligt uppdrag att göra en film som idag möter allas idé av vad ”Ghostbusters” är. Fyra decennier av kultförklaring, nostalgi, kärlek, ifrågasatta uppföljare, och högst individuella filmupplevelser har liksom format konceptet till sin egen svårfångade spökslajmklump.

Den här gången håller man på signaturmelodin till slutet: ”If there's something strange in your neighborhood. Who you gonna call? Ghostbusters!” kommer med ett barnsligt leende på läpparna, som säger att allt ändå har varit värt det också denna gång.