Hittills i år misstänks minst tolv kvinnor ha mördats. I åtminstone nio av fallen var den misstänkte gärningsmannen en partner eller expartner.
Nu får regeringen kritik från flera håll för att den bryr sig för mycket om skjutningar och droghandel, och för lite om mäns våld mot kvinnor.
Socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson, Teresa Carvalho, menar att våldet är ”den yttersta konsekvensen av att vi lever i ett ojämställt samhälle”. S kräver en kriskommission.
Det är en vanlig analys, att ojämställdhet och kvinnohat är den främsta förklaringen till partnervåld. Den tidigare jämställdhetsministern Märta Stenevi (MP) menade att samhället ”fostrat män och pojkar att slå”. Och Jämställdhetsmyndigheten lyfter fram normkritik som en av de främsta metoderna för att stoppa våldet.
Den förklaringsmodellen har sitt ursprung i teorin om könsmaktsordningen som slog igenom på 1990-talet och kulminerade i forskningsrapporten ”Slagen dam”, som beställdes av den dåvarande S-regeringen.
Slutsatsen var att våld mot kvinnor är lika utbrett i alla samhällsklasser och att det är så vanligt förekommande att man måste benämna det som ett allmänt mansproblem.
Att samhället inte klarar av att bekämpa detta mansproblem är dock en god anledning att uppdatera analysen.
Många är tidigare misstänkta för andra våldsbrott och narkotikabrott.
Risken med att betrakta våld mot kvinnor utifrån ett snävt ideologiskt perspektiv – män slår kvinnor för att de hatar kvinnor – är att man missar möjligheter att förebygga det.
”Vem som helst” är nämligen inte hustrumisshandlare.
Tvärtom har män som slår kvinnor många gemensamma nämnare som inte delas av gruppen män som helhet, visar en ny studie från studieförbundet SNS. Forskarna har undersökt registerdata över 31 000 manliga förövare och 25 000 kvinnliga offer från 1998 och framåt.
Slutsatsen är att män som slår kvinnor också slår andra män.
Fyra av tio är tidigare dömda för någon form av kriminalitet. Många är tidigare misstänkta för andra våldsbrott och narkotikabrott. Utrikes födda är kraftigt överrepresenterade. Låg utbildning, bidragsberoende, arbetslöshet och missbruksproblem är vanligt förekommande.
Det är precis samma riskfaktorer som för annan typ av brottslighet.
Givetvis förekommer partnervåld i alla samhällsklasser. Ett effektivt brottsförebyggande arbete måste dock identifiera individer som är i riskzonen för att begå, eller utsättas för, brott. Svepande planer om normkritik riskerar att slå för brett och därmed bli verkningslösa.
När regeringen tar fram en plan för mäns våld mot kvinnor bör genusperspektivet kompletteras med en insikt om att individuella riskfaktorer – som kan fångas upp av sjukvården, Kriminalvården och socialtjänsten – spelar roll.