Så bra är nya filmen om Amy Winehouses liv

Med tanke på att fansen ända sen första trailern i princip slagit fast att ”Back to black” kommer att vältra sig i misär, så är det en lättnad att större delen av filmen faktiskt kretsar kring de första lyckliga åren, då Amy ännu är en kaxig och kompromisslös tonåring med farmor som sin största idol. 

Den rätt okända Marisa Abela gör ett lysande jobb av att förkroppsliga både styrkan och skörheten i Amy, och även om rösten inte har originalets dimensioner, så herregud vem hade väntat sig det? 

En biografisk musikfilm, ska ju trots allt inte vara VM i karaoke, utan fånga en känsla, och i den första halvan så är hela Amy som en vilt bubblande smältdegel av precis allting: Pubkulturen i Camden Town, gammal Motown, The Ronettes och The Shangri-Las, Brigitte Bardot, Betty Boop, hiphop med Lauryn Hill och Salt–N-Pepa. Jazzen och judiskheten. Adidas-revärer och preppy piké.

De kulturella influenserna landar i en som en djärv och lite sträv cocktail, där även soundtracket med allt från Billie Holiday till The Libertines sticker ut som en välkurerad spegel av artisten, där bland annat Nick Cave (som själv bidrar med en ny låt) står för helheten.

Säkert tre gånger får Amy fnysa att hon inte vill bli ”någon jävla Spice girl”, och när Simon Fullers management tvingar henne att sluta spela gitarr på scen, så är det förknippat med självsäkra protester.

Därför är det lite förvånande hur filmen sen prioriterar ner musikspåret till förmån för männen i Amys liv. Kanske var det så tillvaron såg ut genom hennes egna ögon, men att paketera mästerverket ”Back to black” som ett album om hennes killar, och då främst maken Blake Fielder-Civil (O’Connell) känns ändå lite reducerande. 

Amy blir på den vägen sina på olika sätt toxiska kärleksrelationer – till Blake, till drogerna, till pappan (Eddie Marsan i en mångfacetterad prestation). 

Men inom en kontext, där man månat om att inte peka ut någon. 

”Back to black” är gjord med familjens välsignelse, och om pappa Winehouse i Asif Kapadias Oscarsbelönade, välresearchade och tunga dokumentär från 2015, framstod som osympatiskt driven av egna intressen, så blir han här mer av en vilsen snäll förälder som har svårt att inse vidden av dotterns missbruk. 

Han vill inte att hon ska ”go to rehab”, för så illa kan det väl ändå inte vara?

Man kan ha invändningar mot det och annat i den här filmen, samtidigt som det finns något tilltalande i förståelsen och förlåtelsen som genomsyrar ”Black to back”. Att man inte låter det som hände vara någons fel, utan att det i stället får vara komplext och obegripligt på det där sättet som stor sorg faktiskt är. 

Av alla vindlande vägar som en Amy-film kan ta så väljer ”Back to black” inte en, utan en mix där den känner lite på alla. 

Det blir kanske inte maximalt drabbande, men någonstans rivs här ändå upp en liten spricka i den kompakta svärtan med plats för den glada, skapande, älskande Amy som vi kanske glömt.