Malmö går back. Det borde inte vara så i en dynamisk region med en spännande techbransch, universitet, hamn, flygplats och bro till kontinenten.

Men trots lysande förutsättningar får Sveriges tredje största stad inte ihop plus och minus. Därför är Malmö den enskilt största mottagaren i det kommunala utjämningssystemet. I år beräknas det bli 6,9 miljarder kronor i bidrag, enligt stadens egen hemsida. Det kan inte beskrivas som något annat än ett misslyckande.

Stadens politiska ledning, Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), Roko Kursar (L), och Stefana Hoti (MP), hänvisar till att intäkter som egentligen härrör från Malmö hamnar någon annanstans (Aktuella frågor 31/3). Arbetsplatserna finns i Malmö, men beskattningen sker i bostadskommunen utanför. Men det problemet är knappast unikt för Malmö. Även i Stockholm finns det långt fler arbetsplatser än bostäder. Inte går kommunen back för det.

Utjämningssystemet syftar till att ge kommuner med vitt skilda förutsättningar likvärdiga möjligheter att ge god service. Att någon form av utjämning ska ske är de flesta överens om. Vi har alla en skyldighet att hjälpa den som behöver.

Men den som tar emot hjälp har också ett ansvar. Får man stöd är det en plikt att försöka reda upp sin situation och ta sig ur sitt bidragsberoende.

Malmö tar inte det ansvaret.

Det kommunala utjämningssystemet är i sig felkonstruerat. Det saknas något som motiverar förändring. En kommun som går dåligt ekonomiskt får ju ändå ersättning ur systemet. Den som trots allt förbättrar situationen, straffas med minskat stöd.

En kommun som Malmö har väldigt lite att vinna på att lyfta invånare från bidragsförsörjning till arbete. Utjämningssystemet kompenserar till stor del för de låga skatteintäkter som följer av arbetslöshet och för kommunens sociala kostnader. Det finns kommuner i Sverige som förlorar på att fler arbetar, på grund av systemet. 

Utjämningen löser inga problem. Systemet tycks snarare göra problemen permanenta.

Utjämningssystemet är inte bara ineffektivt. Det är också djupt orättvist. Det är bara tio kommuner av 290 och en region av 21 som tvingas betala in till systemet. Alla nettobetalare utom en – Vellinge – ligger i Stockholmsområdet.

För några kommuner är utjämningen en större budgetpost än skolan eller omsorgen. För den kommunala ekonomin på Lidingö är utjämningen ett tungt ok. Mer än var femte skattekrona skickas till andra kommuner.

Just nu pågår en statlig utredning om utjämningssystemets framtid. Av vad som läckt ut därifrån kommer det inte att bli bättre. Utredaren tycks tvärtom vilja att kommuner som Lidingö ska betala in ännu mer.

Det är fel väg att gå.

Staten bör ställa krav på slösaktiga kommuner som Malmö. På samma sätt som Internationella valutafonden kräver reformer för att stötta krisande länder, bör staten begära att en kommun visar upp en handlingsplan för att ta sig ur bidragsberoendet.

Staten borde också låta Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket granska kommunernas effektivitet, så att de gemensamma resurserna inte slösas bort på enhörningsskulpturer eller fritidssysselsättning.

Utjämningssystemet bör förändras så att staten garanterar att kommuner har en ekonomisk miniminivå, en given nivå av skattekraft. Det skulle befria Stockholmsområdet från rollen som evig försörjare.

Staten kan och bör gripa in för att hjälpa Malmö. Men lösningen vilar i Malmöpolitikernas händer.

Att döma av de många reaktionerna på min kritik av Malmös skejtpolitik och kommunala slöseri finns det ett stort intresse för hur framtiden ska gestalta sig för staden (Aktuella frågor 22/3). Malmös politiska ledare skulle kunna bli nationella förebilder om de tog tag i problemen.

SKRIBENTEN

Daniel Källenfors (M), kommunstyrelsens ordförande i Lidingö

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.