Patrik Kronqvist
Finland brukade vara en lätt match för Tre Kronor. Men sedan 2019 har Finlands lejon vunnit två VM-guld och ett OS-guld i ishockey, medan Sverige inte ens har nått pallen.
Det är dock inget mot den utklassning som Sverige får i bostadskampen.
I februari reste jag till Helsingfors för att skriva om den finländska hyresmarknaden. För stockholmare – vana vid 30 års väntetid för en lägenhet i centrum, fjärdehandskontrakt och svartmäklare – framstår den som en hägring.
I marknadshyrornas Finland ser sajterna för uthyrning ut som Hemnet. Det är bara att bläddra mellan bostäderna och välja var man vill bo och vad man är beredd att betala i hyra. Bara i huvudstaden finns 10 000 lediga lägenheter – många med inflyttning samma dag.
Sedan mitt besök i Finland har debatten om den finländska hyresmarknaden tagit rejäl fart i Sverige.
Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro har skrivit en hel rapport om Finland och från vänster har det kommit mothugg från bland andra Hyresgästföreningen, Katalys och Dagens Arena.
Intressant nog tycks alla numera vara överens om att Finland är ett föredöme. Debatten handlar huvudsakligen om vad det är som gör att den finländska modellen fungerar bättre än den svenska.
Hyresgästföreningen poängterar att den finländska staten stöttar nyproduktion, att kommunerna måste ta fram byggbar mark och att fastighetsskatten straffar bolag som inte använder sina byggrätter.
Hyresgästföreningen svartmålar det finländska systemet, skrev jag i en tidigare ledartext. Även om organisationen brukar skrämmas med hur förfärligt det vore med finländska marknadshyror i Sverige var det ett dåligt ordval.
Vad Hyresgästföreningen ägnar sig åt nu är inte svartmålning utan cherry picking.
Man påstår att Finland lyckas för att man följer de recept som Hyresgästföreningen brukar skriva ut åt svenska politiker, som statligt stöd och krav på mer byggbar mark.
Hyresgästföreningens poänger är inte oviktiga. Finland litar inte enbart till marknadskrafterna. Staten tvekar inte att använda skattepengar och lagstiftning för att uppnå politiska mål. Bostadsbidragen är mycket generösa. Det är viktigt för att modellen ska fungera och något som Sverige också borde dra lärdom av.
I Sverige tvingas hyresgästerna stå med mössan i hand
Men om man ska förstå den finländska bostadssuccén kan man inte blunda för att den framför allt vilar på tre fenomen som vänstern i allmänhet, och Hyresgästföreningen i synnerhet, försöker skrämma svenskarna med.
Ägarlägenheter
En tredjedel av hyresmarknaden utgörs av lägenheter som ägs och hyrs ut av privatpersoner. Över 350 000 finländare är hyresvärdar. Det gör att det finns lägenheter att hyra i alla områden i städerna, det ger mer kapital till nybyggnation och det stärker konkurrensen på marknaden. Stora bostadsbolag kan inte ensamma sätta hyresnivån.
Social housing
På en tredjedel av hyresmarknaden är hyrorna fortfarande reglerade. Men för att få flytta in i dessa allmänna lägenheter får man inte ha för hög lön. Lägenheterna fördelas heller inte strikt efter kötid – de med akuta bostadsbehov går före. Det gör att hemlösheten och segregationen har kunnat bekämpas mer effektivt i Finland än i Sverige.
Marknadshyror
I två tredjedelar av det finländska hyresbeståndet sätts hyrorna helt fritt. Avskaffandet av hyresregleringen på 1990-talet är den huvudsakliga orsaken till att köerna försvann och marknaden fungerade bättre, det var alla de experter, politiker och forskare jag träffade i Helsingfors eniga om.
Finlands hyresmarknad fungerar alltså väl tack vare dessa tre fenomen – inte trots dem.
Men skrämselkampanjerna från vänstern fortsätter. Ibland blir överdrifterna rent komiska. När Aftonbladets ledarpodd Starta pressarna diskuterade ägarlägenheter gick vänsterdebattören Daniel Suhonen liksom i spinn.
”Det ska bli fler saudiska miljardärer som äger många lägenheter att hyra ut på Airbnb i Sverige. Det kommer att bli som i finanskvarteren i London. Vi andra kommer att bo i Rotebro,” sa han.
I samma avsnitt oroade sig Hyresgästföreningens chefsekonom Martin Hofverberg för att marknadshyror skulle innebära att hyresrätter blir mindre intressant för dem som vill ha ett permanent boende.
Men den situationen har vi redan i Sverige. När Expressen för några år sedan granskade Hyresgästföreningen bodde inte en enda av regioncheferna i hyresrätt. Till och med i den organisation som påstås företräda hyresgästernas intressen bor ledningen alltså hellre i villa.
Jag kan inte klandra dem.
I det svenska hyressystemet kan man inte välja när man ska flytta in eller riktigt var man ska bo. Efter åratal i kö kan man, om man har tur, bli erbjuden någon av de fåtaliga lägenheter som kommer ut på marknaden – i befintligt skick.
I Sverige tvingas hyresgästerna stå med mössan i hand.
Exemplet Finland visar att vi har skapat det helvetet alldeles själva – och att vi har makten att bryta oss fria. Men då måste även vänstern vara beredd att slakta sina heliga kor.
Det är förmodligen därför känslorna är så starka.
Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.