Annika Ström Melin: Det måste gå att sparka ut ett auktoritärt medlemsland ur EU

Under senare år har EU på olika sätt försökt bromsa medlemsländer som utvecklas auktoritärt, men den bistra sanningen är att det i huvudsak har varit ett misslyckande.

Visserligen bidrog beslutet att frysa Polens EU-stöd antagligen till höstens regeringsskifte i Warszawa. Men det tidigare nationalistiska styret struntade i kommissionens uppmaningar och utslagen från EU-domstolen om att Polen måste respektera rättsstatens principer. Om inte de polska väljarna hade fått nog skulle ingenting ha hänt.

Visst är det bra att det har blivit möjligt att dra in EU-pengar till en medlemsstat som kränker demokratin, men det betyder samtidigt att det finns ett pris på unionens grundläggande värden. Det är inte rimligt att det går att betala sig fri från sådana principer.

Därför är Viktor Orbáns senaste strategi så oroande. Trots att Slovakien går hans väg har Ungerns premiärminister blivit alltmer isolerad i EU. Han behöver nya vänner och satsar på att bygga ett ”illiberalt block” med blivande EU-medlemmar, skriver en analytiker vid EPC, European Policy Center.

När de väl har blivit medlemmar kan de strunta i allt utan att bli utkastade.

Orbán har redan nära och förtroendefulla relationer med Serbiens president och ledaren för den serbiska delen av Bosnien-Hercegovina. Ungerns premiärminister besökte nyligen Banja Luka och applåderade utvecklingen i Republika Srpska, där yttrandefriheten har begränsats och skyddet för minoriteter försvagats. Orbán tog också emot en ytterst kontroversiell medalj som instiftats för att hedra 1992 års proklamation om en självutnämnd serbisk republik i Bosnien-Hercegovina. Att det beslutet ledde till ett fullskaligt och blodigt krig tycks inte bekymra honom.

Ungern tar över unionens rullande ordförandeskap i juli och då ska utvidgningen prioriteras. Orbán vill inte släppa in Ukraina i EU, men tänker göra allt för sina vänner på västra Balkan. Serbien har förhandlat om EU-medlemskap sedan 2014 och Bosnien-Hercegovina fick grönt ljus under det senaste toppmötet i Bryssel.

Innan ansökande länder blir en del av EU måste de anpassa sig till en lång rad krav rörande till exempel yttrandefrihet, skydd för mänskliga rättigheter och oberoende domstolar. Men när de väl har blivit medlemmar kan de strunta i allt det där utan att bli utkastade.

Denna märkliga paradox är inte ny och delvis en följd av hur samarbetet i EU fungerar. Demokrati och rättsstatens principer hör till unionens gemensamma värden (artikel 2) som ansökande länder måste följa, men det finns inga detaljerade EU-lagar om yttrandefrihet eller hur till exempel nationella domstolar ska fungera. Medlemsländerna är suveräna och bestämmer i princip hur den nationella demokratin ska konstrueras.

Det är alltså upplagt för krockar av existentiell karaktär. Första gången det skedde var för snart tjugofem år sedan.

Vi som har varit med ett tag glömmer inte hur upprörd Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac var i januari 2000, när Österrikes förbundskansler Wolfgang Schüssel inledde ett regeringssamarbete med Jörg Haiders högerpopulistiska FPÖ, ett parti med nazistiska rötter. Chirac var inte ensam om att rasa, men på den tiden hade EU inga möjligheter att reagera.

14 av unionens dåvarande 15 medlemsstater inledde i stället bilaterala bojkotter mot Österrike och under EU:s möten, som pågick som vanligt, vägrade övriga att ta de österrikiska ministrarna i hand. Aktionen uppfattades som barnslig mobbning och efter ett drygt halvår avblåstes alltihop, men 2001 skärptes regelverket en smula. I EU-fördragets artikel 7 heter det sedan dess att rådet kan reagera om det finns ”en klar risk” att ett medlemsland ”allvarligt åsidosätter” EU:s grundläggande ”värden” och i sista hand kan rösträtten dras in för det landet.

Men artikel 7 har visat sig vara en papperstiger. Den aktiverades för allra första gången 2017, när kommissionen förklarade att regeringen i Warszawa bröt mot rättsstatens principer. Sedan fastnade hela processen hos medlemsstaterna i rådet och inga beslut fattades.

Nya länder med kommunistiskt förflutet och svaga demokratiska traditioner är på väg in.

När EU växer ställs den gamla frågan åter på sin spets: Ska ett land som en gång blivit EU-medlem aldrig kunna sparkas ut? Jo, det måste göras möjligt.

Ett sådant förslag ligger dessutom på bordet. Den grupp fransk-tyska forskare, som på uppdrag av regeringarna i Paris och Berlin har föreslagit vilka EU-förändringar som behövs före nästa utvidgning, anser bland annat att artikel 7 måste skärpas.

Forskarna hävdar att vetorätten för beslut om sanktioner måste bort, att rådet inte ska kunna skjuta upp sådana avgöranden i all evighet och att länder som under lång tid allvarligt kränker unionens grundläggande värden ska kunna uteslutas. Det är utmärkta idéer som Sverige och alla som kandiderar till EU-parlamentet borde ställa sig bakom.

Mycket har hänt sedan bojkotten mot Österrike. EU:s politiska ledare upprörs inte längre över att partier med nazistiska eller fascistiska rötter är en del av medlemsstaternas regeringar. Nya länder med kommunistiskt förflutet och svaga demokratiska traditioner är på väg in. Slutsatsen borde vara given: Tuffare regler till försvar för demokratins grundläggande principer behövs mer än någonsin.