Försvarsalliansen Nato är den mest framgångsrika militäralliansen i historien och starkare än någonsin. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 underströk Natos syfte och betydelse, och sedan dess har organisationen utökats med två starka medlemmar, Finland och Sverige.

Men även om Ryssland kontinuerligt förlorar soldater, vapen och på längre sikt sin ekonomiska motståndskraft, så är det Ukraina och inte Nato som tar emot de ryska attackerna.

Europas ledare vet att Donald Trump har en reell chans att vinna presidentvalet i USA i november och att en Trump-repris skapar osäkerhet kring engagemanget hos organisationens främsta bidragsgivare, liksom kring säkerhetsgarantiernas trovärdighet som gjort Natoalliansen så kraftfull.

I rättvisans namn får man säga att Trump under sin presidentperiod tog upp ett par relevanta frågor. När Ryssland invaderade Krim 2014 förband sig alla Natos medlemsländer att satsa minst två procent av sin BNP på försvaret senast 2024.

Och för två månader sedan kunde generalsekreteraren Jens Stoltenberg meddela att medlemsländerna för första gången sedan Nato bildades 1949 tillsammans uppfyllt målet, men bara för att främst länderna geografiskt närmast Ryssland hade satt av mer än sin del.

13 av Natos 32 medlemsländer uppfyller fortfarande inte tvåprocentskravet och Trump har på nytt ifrågasatt om de kan betraktas som pålitliga medlemsländer. Om de nu är så rädda för Ryssland, har han frågat, varför är de då så ovilliga att använda 2 procent av BNP till sitt eget lands försvar?

Nästan alla europeiska ledare inser behovet av att avsätta ännu mer och Trumps senaste hånfulla utspel om att Ryssland ”kan göra vad fan de vill” med de länder som inte bidrar nog (och förstås geografiskt ligger längst bort från den ryska gränsen) har fått många européer att undra vad de kan vänta sig om Trump på nytt blir president. Kan Nato fortsätta existera utan ett tydligt och trovärdigt engagemang från USA?

Under firandet av Natos 75-årsdag i början av april föreslog Stoltenberg en fond på 100 miljarder euro över fem år till Ukraina, oavsett vem som vinner presidentvalet. Och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen vill tillsätta en försvarskommissionär.

Europas ledare har satt fart och handlat effektivt flera gånger på senare år. Under covidpandemin såg de till att de nya vaccinerna snabbt distribuerades, gav nödhjälp till regeringar som behövde det och sjösatte i början av 2022 ett kostsamt och omfattande program för att få slut på Europas energiberoende av Ryssland. Och alltihop skedde samtidigt som Europa tog emot ett historiskt högt antal flyktingar som började strömma till för tio år sedan.

Med tanke på allt detta, varför skulle européerna inte kunna göra sin säkerhet oberoende av Trump genom att skapa en oberoende stark samordnad europeisk försvarsindustri med hjälp av EU:s budget och inre marknad?

Tyvärr finns det tre starka skäl att tvivla på att det går, åtminstone inte under den närmaste framtiden.

• Att stärka EU-kommissionens inflytande inom försvar och industri tar både tid att planera och att genomföra. Att förhandlingarna blir komplicerade är säkert. Nationella aktörer kommer att opponera sig och medlemsländernas myndigheter vill inte släppa kontroll och inflytande till EU. Det gäller särskilt länder som oroar sig för att Frankrike – som länge förespråkat ett gemensamt europeiskt försvar och är EU:s enda kärnvapenmakt – får mest inflytande över kontinentens säkerhetspolitik.

• EU är starkt beroende av amerikanska vapensystem, av tillgång till amerikansk underrättelsetjänst och av USA som pådrivande kraft bakom Natos förmåga att operera över landgränser. Hotet från Ryssland kommer att övertyga fler européer än någonsin om att satsa mer på försvar, öka sin underrättelseförmåga och öka sina militära styrkor. Allt detta tar tid, minst ett decennium, kanske längre. Med nuvarande hotbild är en sådan övergångstid inte möjlig.

• Några få europeiska regeringar, som Ungerns och Slovakiens, skulle hellre liera sig med Trump än skapa närmare band till andra EU-stater. Det är heller inte uteslutet att andra EU-länder under de närmaste åren väljer populistiska, Rysslandsvänliga regeringar. Italiens premiärminister Giorgia Meloni har stått fast vid stödet till Ukraina, men det kan ändra sig om Trump får flytta in i Vita huset igen. Och om Marine Le Pen blir Frankrikes president efter Emmanuel Macron 2027, kan ett närmande till Trump bli aktuellt även i Élyséepalatset som länge stått för en mer oberoende europeisk utrikes- och säkerhetspolitik.

När presidentvalet är över i USA i november väntar ytterligare en övergripande fråga: Kan en valförlust för Trump leda till att den alltmer isolationistiska och affärsmässiga amerikanska utrikespolitiken dör med Trumps politiska karriär? Eller har en ny generation amerikanska väljare – som är för unga för att minnas den internationella roll USA på gott och ont spelat från 1945 till 2008 – ändrat den amerikanska allmänhetens inställning till ett ”globalt ledarskap” som såväl demokrater som republikaner en gång stod bakom?

I så fall innebär inte heller en seger för Biden att Europa kan slippa undan diskussionen om sin egen säkerhet.

Översättning Karen Söderberg

Project Syndicate

SKRIBENTEN

Ian Bremmer, statsvetare, författare och entreprenör, inriktad på globala politiska risker och medlem av FN:s High-level Advisory Board kring artificiell intelligens, AI