Johan Kellman Larsson: Det har snart gått fem år sedan det nästan outhärdliga hände

Metaforens träffsäkerhet är möjligen inte Tranströmersk, men jag har alltid tänkt på minnet av min bästa vän Erik som en barkbåt. En sådan där man byggde när man var liten, ni vet. Man gjorde ett litet hål i skrovet. Fäste en pinne som mast. Tog ett gulnat höstlöv till segel.

För varje månad som gått sedan det nästan outhärdliga, Eriks självmord, seglar barkbåten sakta nedför bäcken. Längre och längre bort. Det har snart gått fem år sedan det nästan outhärdliga nu och i dag ser jag den bara svagt, den lilla skutan, som en suddig fläck.

I läkningsförsöken har litteraturen spelat en stor roll för mig, och just den här vårvintern har det haglat böcker om andra nästan outhärdliga händelser. Karl Ove Knausgårds nya roman ”Nattens skola” inleds med ett självmordsbrev. Adam Svanells ”Vildsvinet” handlar om Gustav, vars bästa vän tar sitt liv. I Andrzej Tichýs omsusade roman ”Händelseboken” dör en liten flicka efter att hon svalt tjugo tramadoltabletter.

Vad är det jag söker? Något som kan få det nästan outhärdliga att kännas lite mer uthärdligt? Det är lönlöst, kanske dåraktigt, eftersom inga ord kan mildra sorgen. Jag är en marinarkeolog på jakt efter Atlantis. Ändå fortsätter jag, famlar febrigt efter ledtrådar.

I Marianne Lindberg De Geers dagbok ”På riktigt” läser jag koncentrerat när hon skriver om sin pappa som sköt sig i sin egen säng:

Som barn, jag var tretton, vilsen och isolerad av skammen, sörjde jag bottenlöst.

I fackboken ”Ett liv värt att leva”, som publicerades i januari, undersöker psykiatriprofessorn Christian Rück varför självmord blivit en vanligare dödsorsak än krig och mord tillsammans. David Lundmarks färska fotobok ”X60–X84” (titeln är densamma som den internationella diagnoskoden för ”avsiktlig självdestruktiv handling”) kom till efter att en släkting till honom oväntat tagit sitt liv. I boken möter Lundmark människor med erfarenheter av självmord: sjukvårdspersonal, poliser, präster, anhöriga.

Fotografierna från sjukhus, kyrkor och vattenbryn får mig att tänka på den där kvällen på Sös (de fula blå sjukhusgardinerna), begravningen (nässelfjärilen som flaxade omkring i kapellet), stranden i Frösakull (tomteblossen som inte ville ta fyr). ”Minnena sticker som retade bin”, som Dan Andersson skrev.

När det nästan outhärdliga hände, när Linus ringde och berättade, så hände ingenting särskilt. Pulsen började inte panga i pannan och jag kastade mig inte in i badrummet och kräktes så där som omskakade människor i dåliga deckare brukar göra. Jag var bara blank. Skild från mina egna sinnen.

Det var väl chocken. Erik hade åkt hem till sin familj i Halmstad, tänkte jag bara, om och om igen – han var ju på en bra plats nu. Sedan var det som om rummet förtätades, som om det uppstod en gravitation som drog all mening i Eriks riktning. Under de kommande dagarna fortsatte det så. Som ett enda kallt, utdraget ögonblick.

För att kunna somna tittade jag på Christopher Nolans rymdepos ”Interstellar”, kväll efter kväll, eftersom det fick världen att kännas futtig. Varje gång Michael Caines karaktär, professor Brand, reciterade den där uttjatade Dylan Thomas-dikten så stramade det i strupen.

Do not go gentle into that good night,

Old age should burn and rave at close of day;

Rage, rage against the dying of the light

Jag sökte desperat efter meningar och ord, något som kunde lägga ett filter mellan mig och det nästan outhärdliga. Jag läste Niklas Rådströms ”En handfull regn” som handlar om författarens bästa vän under uppväxten, han som en försommarkväll kastade sig ut från Västerbron. Rådströms förvirring och förtvivlan efteråt, som också var min förvirring och förtvivlan:

Jag sade att det måste vara någon annan som de hade hittat, någon som kanske råkat få tag i en identitetshandling som Bengt hade tappat, någon som av någon anledning kunde förväxlas med honom. Jag sade att allt bara måste vara ett misstag och att det var tvunget att rättas till. Jag sade att det inte kunde vara sant.

Jag läste ”Övervintring. En berättelse om Sylvia Plath” av Kate Moses. Jag läste Rainer Maria Rilkes dikt ur ”Sonetterna till Orpheus” en miljon gånger, och önskade att jag kunde skicka den till Erik.

Stilla vän från månget fjärran, känn,

hur din andning skapar större rymd.

Svinga dig i något klocktorns mörka balkar

bli till malm som ljuder. Det som tär dig än.

skall av detta nära sig och växa.

Gå i din förvandling ut och in.

Vilken var ditt livs mest smärtetunga läxa?

Är dig drycken alltför bitter, bli till vin.

Giv i denna natt av övermått

till den korsväg där i skygg förening

dina sinnen mötts, en magisk mening.

Och när jordelivet inte längre minns

dig, säg då till den glömska jord som återfått

dig: att du strömmar. Och till vattnet: att du finns.

(övers. Lars Gustafsson, 1987)

Långsamt började det nästan outhärdliga inordnas i vardagen. Den sprängande saknaden späddes ut i alla timmar av arbete, diskberg, dåliga tv-serier, hämtningar och lämningar, men fortsatte ändå alltid att vara där.

Jag läste Sallys Rooneys ”Normala människor” och stannade särskilt vid avsnittet om Rob, huvudpersonen Connells vän, vars livlösa kropp hittas i en flod på nyårsdagen. När jag följde Connell sedan, in i depressionen, fick jag lägga bort boken ibland för att dra mig upp till ytan.

En annan bok som blev ett slags sorgens soundtrack för mig var Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”. Dagen före nyårsafton 2003 dog Didions man, John Gregory Dunne. Han satte sig ner för att äta middag en kväll i parets hem i New York, då han fick en massiv hjärtattack. I ett desperat försök att få grepp om tillvaron började Joan Didion att skriva. Boken blev en omedelbar sorgklassiker. I slutet av det förtvivlade året skriver hon:

Om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda. Låta dem bli fotografiet på bordet.

Under det första året efter det nästan outhärdliga befann jag mig i ett ständigt orostillstånd. Jag visade det sällan utåt, men inom mig rasade sorgen som ett skred. En natt gick jag sönder. Det var efter en julfest, jag hade druckit för mycket och på de vingliga isgatorna hem fylldes skallen av rimfrost. Allt blev vitt.

Om sorgen är ett rum bestämde jag mig efter det för att jag måste rusa ut ur det rummet, som om det stod i lågor, och försegla dörren. Jag vet inte om det var rätt. Men för mig var det den enda vägen då. Den enda möjligheten. Att låsa in smärtan. Att låta Erik bli fotografiet på bordet.

Erik hade så mycket ljus i sig, jag hade sett det så många gånger. När han gled ut från bryggan på Dalarö i det spegelblanka vattnet, när han stod böjd över en kluckande gryta i köket på Erstagatan, när han joggade iväg längs stranden i Montauk, när han ryckte upp en abborre ur Indalsälven, när han spelade tennis, när han vek sig av skratt åt något dåligt internskämt, när han rullade ut från Manhattan med hyrbilen i skymningen och Bruce Springsteen berättade att ”the highway is alive tonight”. Han var så klar och lätt då, som luften efter ett häftigt regn.

Eller var det bara jag som ville att det skulle vara så?

Jag visste om de andra sidorna också. De sömnlösa nätterna, panikångestattackerna, perioderna när han var svår att nå, den där eftermiddagen när jag följde honom till psykakuten. Eller alla gånger han frös till is, plötsligt, drog upp luvan och såg både hård och ledsen ut på samma gång ut, så där som Yung Lean.

När han fick klösa sig tillbaka till livet.

Kanske var hans inre i själva verket en svart natt och de där lätta ögonblicken bara svagt glittrande stjärnor i den natten, plötsliga strålar av ljus.

Av alla hundratals låtar jag spelade för Erik var det en som fick särskilt fäste i honom, Ulf Lundells ”Under askan”. Han återkom ofta till den.

Under askan

Glimmar glöden

I all vilsenhet finns vägar bort från döden

I alla nederlag finns hopp för bittra öden

Nu vill jag se dig le igen

Snart kan du nog se igen

Bara du torkar dina tårar

Intrycket är att Eriks glöd glimmade allt svagare med åren. Knappt ett år innan det nästan outhärdliga skickade han ett citat till mig. Vi gjorde ofta så, delade bilder på boksidor med varandra. Fragment av Frank O’Hara, Tove Jansson, Martin Kellerman, Hanya Yanagihara, J L Carr, Barbro Lindgren, Woody Allen, Edith Södergran, alla möjliga. Den här gången var det ett utdrag ur ett brev som Harry Martinson skickat till sin förläggare:

Innerst är jag en obotligt sorgtagen människa, en överkänslig ödestyp som är stadd på ständig flykt från sina minnen. Jag är min egen elds kurir och det har sina fruktansvärda orsaker. Min familjs grymma tragedi och min söndersargade barndom är bakgrunden till den oro som en gång skall döda mig.

Ett sådant nattsvart citat, från en författare som sprättade upp buken med en sax, borde ha fått mig att åka raka spåret hem till Erik och sparka in dörren. Eller något. Men det gjorde jag inte. I efterhand är det så lätt att avkoda, men då var det ju bara ytterligare ett av många citat han skickade. Så jag svarade bara: ”Usch, vad sorgligt.”

Länge sökte jag svar på varför det nästan outhärdliga hände. Blåmärkshårt höll jag fast vid idén om att det hade kunnat undvikas, om bara läkarna hade tagit honom på större allvar, om han bara hade fått rätt läkemedel, om han bara hade tagit hand om sig själv lite bättre, om bara någon (jag) hade reagerat kraftigare.

Det senaste året har jag börjat omvärdera alltihop. När vi stod på ett dansgolv eller satt i en bil, jag och Erik, och Håkan Hellströms ”2 steg från paradise” vrålade ur högtalarna, tyckte jag alltid att Erik sjöng som högst till textraden:

Och du får vila ut

Men jag tror det blir skönt

Nu funderar jag på om det är så som Rebecka Åhlund skriver i ”Någon måste vattna tomaterna”, som handlar om hennes pappa som gasade ihjäl sig i bilen när hon var tolv:

Självmord kanske är ett sätt att sluta vara rädd.

Några månader innan det nästan outhärdliga skrev Erik en novell. Den heter: ”Födelsedagen, eller två tassar i graven” och handlar om en hare. Den börjar så här:

Så hade det blivit vinter igen. Skogen var mörk, kall och tyst. Dess invånare höll sig undan den värsta kylan och stack bara ut nos och näbb om det var alldeles nödvändigt. Du kanske inte trodde det, men djuren fryser också, minst lika mycket som du.

Haren har ”så mycket besvärligheter” i skallen, så den ger sig ut i skogen, stretar sorgset fram över frosten. Stannar till slut till vid en skogsglänta och sätter sig på en stubbe. Sedan börjar det snöa. Snart når snön upp till harens mage, men han sitter kvar. När det slutligen slutar snöa är allting vitt. Och av haren syns bara toppen av öronen. Så här avslutar Erik texten:

Det blev en lång vinter det året. När snön äntligen smälte i slutet av mars sågs inte haren till. Stubben stod kvar, men ingen hare. Skogens andra djur vaknade långsamt till liv och plirade ut på den smältande snön.

Och en ekorre sa ”Var är haren?”

En annan svarade ”Jag såg honom en gång för längesen.”

Och en björn gäspade ”Var han inte här alldeles nyss …?”

En liten koltrast tittade fram bakom ett träd och sa ”Kanske har han åkt hem.”

Ända sedan det nästan outhärdliga har jag velat skriva om Erik. Ibland har jag undrat varför.

I ”Att uppfinna ensamheten” reflekterar Paul Auster kring sina minnen och känslor efter sin pappas plötsliga död. Författaren funderar på om såret kan läkas genom att skriva om det, eller om skrivandet i själva verket bidrar till att hålla såret öppet. Han gör det av nödvändighet, inser han sedan, och kanske är det exakt så banalt för mig också. Auster skriver:

Det känns som om jag måste tränga in i denna bild av mörker, detta jordens absoluta mörker, om jag över huvud taget skall förstå något.

Ibland framträder Erik för mig igen. Inte minst när jag läser olika saker som han skrev. Ett romanutkast, en låttext, ett tidningsreportage som skildrar hur Los Angeles palmer symboliserar den amerikanska drömmen, eller ett sms han skickade från upstate New York där han berättar om en getostmacka som han just ätit (”den var inte dum alls, och jag gillar knappt getost, men de hade slut på donuts så jag panikade och tog den”).

På fotografier jag ibland förmår mig att titta på är han bara ett skal. Men i texterna blir han levande igen. Där är han. Där är hans humor, där är hans vemod, där är hans självlysande längtan, där är hans gränslösa omsorg, där är hans sårbarhet, där är hans söta parfym som kanske doftade vanilj och vita blommor.

När jag läste om Eriks novell om haren så tyckte jag plötsligt att jag hörde hans röst. Och häromdagen, när jag skrev på den här texten och drack kaffe ur hans bleknade ”Late Show with David Letterman”-kopp, kändes det under en halv sekund som om han skulle dyka upp och sätta sig bredvid mig.

Strömmen vänder.

Och barkbåten kommer plötsligt så nära att jag nästan, men bara nästan, kan fiska upp den ur vattnet.