Therese Strömberg
Förutsättningarna var enkla. Vinn för att vinna. Och eftersom Leverkusen knappt gjort något annat den här säsongen så fortsatte de helt enkelt på det spåret.
En straff till höger av Victor Boniface, en rökare i dess mest sanna bemärkelse av Granit Xhaka, ett hattrick av Florian Wirtz. 5-0. Ointaglig etta redan den 14 april, mästare för första gången, 43 matcher som obesegrade and counting. Inga ord är för stora i det här läget. Det är sensationellt, på alla sätt beundransvärt hur de har byggt sitt lag, hur Xabi Alonsos spelare har fört sig den här säsongen och fullständigt klätt av Bayern München på vägen.
Och även om allt ljus förtjänar att ligga på Leverkusens historiska bedrift den här kvällen, så vandrar tankarna ofrånkomligen i väg på andra håll också.
För trots att Bayern har vunnit ligan elva år i rad, trots att de har bäst förutsättningar av alla i Tyskland. Trots att de har klarat av att reda ut situationer där titeln nästan glidit dem ur händerna förr och trots att poängsnittet var tillräckligt högt för att slåss om förstaplatsen en bra bit in i säsongen, så har de nu fem omgångar kvar att spela men ingen titel att göra det för.
Det har ingenting med Harry Kane som fotbollsspelare att göra, men det har allt med narrativet kring honom att göra.
Och det har således Leverkusens titel också.
Det börjar bli sorgligt
Han har gjort 32 ligamål på 29 matcher den här säsongen. 39 mål på 39 matcher i alla turneringar. När de har vunnit med 1-0 har han varit orsaken, när de vunnit med 4-0 har han gjort tre av målen. När de vunnit med 7-0 har han gjort tre mål och två assist. När de kryssat har han gjort ett av två mål i upphämtningen, när de förlorat har han gjort ett av de två mål de från början ledde med, innan allt föll isär och de släppte in tre mål. Han har gjort precis allt han kan, men det räcker inte.
Och det var väl på många sätt så det var i Tottenham också.
Han gjorde 30 ligamål när de slutade åtta och när de slutade trea, alltid runt 20 när de slutade sjua, fyra, och alla andra positioner som inte var etta. Den där säsongen när Tottenham faktiskt hade en chans att vinna Premier League? Harry Kane gjorde sina 25 mål men laget spursade ändå till sig en tredjeplats.
Det här är berättelsen om hans karriär, och det börjar bli sorgligt.
Riskerar att bli en parentes i fotbollshistorien
Jag behöver knappast övertyga vare sig dig eller någon annan som kollar på fotboll om Kanes kvaliteter. Statistiken talar för sig själv, prestationerna, anpassningsförmågan, hela hans uppenbarelse är otvivelaktiga bevis för att han är en av de bästa anfallarna i världen det senaste decenniet.
Men en spelare som inte vinner någonting riskerar att bli en parentes i fotbollshistorien alldeles oavsett. Och om inte en parentes, så ihågkommen för sitt lags tillkortakommanden snarare än sina egna triumfer.
Det är inte över i Champions League än, det kommer ett EM i sommar, kontraktet med Tysklands suveräner går ut först 2027. Harry Kane har inte på något sätt missat sin sista chans att vinna en titel. Men den här skulle ju vara garanterad, i stället fortsätter de stående skämten om att han inte kan vinna att skriva sig själva.