Maria G Francke är tf kulturchef.

Han var bara 22, jag var fem år äldre och borde vetat bättre.

Jag har tänkt orimligt mycket på Peter Jöback de senaste 30 åren. Det verkar inte bättre än att han då och då även har tänkt på mig, på en elak människa på hippa Nöjesguiden som lustmördade hans första album.

Genom åren har min recension från 1993 dykt upp i intervjuer och artiklar med ojämna mellanrum, senast i Dagens Nyheter förra helgen. Det verkar fortfarande göra ont.

Jöback pratar i intervjun om vem han var när hans första album, ”Peter Jöback” gavs ut, en artist som längtade efter att bli tagen på allvar. Men skivan fick väldigt lite uppmärksamhet. Tills jag slog till med det lägsta betyg som fanns att tillgå och som bara användes vid riktigt ömmande fall – en dödskalle. Och gjorde en anspelning på menlösa barns dag.

Peter Jöback kommenterade i DN: ”Det var hemskt faktiskt. Det är klart att man som recensent ska skriva vad man tycker, men recensenten tog i så väldigt. Ingen kritiker gillade mig i början.”

Jag har alltid tänkt att det där med ”menlösa barns dag” var det värsta i texten, och att jag och artisten lade in olika tolkningar i det där begreppet, att det togs emot värre än det var menat, men nu när jag sent en kväll tvingar en gammal kollega att gå till läggen för att jag ska kunna läsa om min gamla recension inser jag att det var mycket värre än jag kom ihåg. Vilket jävla svin jag var. Jag tycker det, på riktigt.

I början av året instiftade den litterära podden Gästabudet ett nytt pris, årets sågning av en bok som skulle tilldelas den kritiker som skrivit den ”bästa” sågningen under året. ”Hyllningar blir meningslösa om vi inte har sågningar också” sa poddmedlemmen Lyra Ekström Lindbäck till Dagens Nyheter i januari och förklarade vidare att kritiken inte är till för författaren eller förlagen, utan för läsaren. Där har hon visserligen en poäng, men kritiken är också, i den bästa av världar, till för upphovspersonerna. Den är en del i det ekosystem som försöker analysera konsten och samtiden. Och då kan man som skribent inte främst använda kritiken till att framstå som kul och smart.

Kulturkritik som bara stryker medhårs och hyllar kan bli ointressant. Det är ett faktum. Man måste kunna vara hård som kritiker, men får aldrig brista i respekt. Det gjorde jag. Och min redaktör om jag ska vara ärlig, men jag skyller inte ifrån mig. Det var jag som raljerade över Jöbacks medverkan i Melodifestivalen 1990, det var jag som nämnde hans musikalroller i ”Grease” och ”Fame” på ett tveksamt sätt, det var jag som skrev att jag blev beklämd över att höra hans röst. Och det var jag som skrev ”Skicka ett vykort till Peter Jöback den 28 december!” med tydlig referens till menlösa barns dag.

Det här är inget ”Förlåt mig”, tv-programmet som på 90-talet gick ut på att locka personer att offentligt be om ursäkt för något som hade gnagt på dem genom livet. Jag ber gärna om ursäkt, det är inte det, men jag försöker också förstå vad det var som hände. Men först, ändå: Förlåt.

Man säger ofta idag att det krävs högt tonläge för att nå genom bruset. Det är sant. Texter som är å ena sidan/å andra sidan har en tendens att försvinna i mängden när folk håller på och gastar på sociala medier. Den som ropar högst vinner. Men egentligen är det inget nytt – det var många skribenter som tog i från tårna även förr, uppenbarligen.

I samma nummer av Nöjesguiden som recensionen av Peter Jöback publicerades ser jag också min Bäst just nu-lista: Julian Cope, Eggstone, This Perfect Day. Det var med den listan man profilerade sig, visade vad man verkligen uppskattade. Det var en tid då musikskribenter var coola (även om jag aldrig kände mig som det) och nej, cool var inte Jöback då men jag känner mig såpass väl att min text måste ha baserats på att jag faktiskt inte gillade vad jag hörde. Jag motiverar det, men i en tråkig ton och med olämpliga ordval. Uppenbarligen kunde man på den tiden komma undan med att vara taskig. Eller inte. Jag vet att en representant från skivbolaget ringde och skällde ut mig efter publiceringen. Något liknande har aldrig hänt under mina nästan 40 år i kritikens tjänst.

Gång på gång har jag blivit påmind om övertrampet. Och det är inte mer än rättvist. Jag inbillar mig att jag också har haft nytta av det, för att förstå hur jag inte ska skriva. Synd bara att jag inte kunde komma på det på ett annat sätt.

I ”Jag står för allt jag gjort”, som Peter Jöback gav ut 2007, sjunger han ”Min första skiva sågades/och recensenter plågades/men varje elakt ord gjorde mig stark”. Jag hoppas verkligen att det också var så, att han någonstans kunde omvandla mina snabba och tanklösa ord till något värdefullt.

VECKANS…

…bokbonanza. Malin Ullgren, Carl-Johan Vallgren, Johan Hilton, Karl Ove Knausgård, Åsa Beckman, Astrid Billengren, Sheena Patel, Stefan Lindberg, Geir Gulliksen, Tony Samuelsson. Min att läsa-lista brukar vara lång vid den här tiden på året och våren 2024 är inget undantag. Just nu läser jag ”Alejandro” av Pauline Olsson Ghoreishi och är helt fångad av språket och miljön som hon sätter med imponerande gehör.

…barn. Som många veckor numera är veckans barn kulturbarnet – debatten har puttrat på i åratal. Alldeles aktuell är alltså Åsa Beckmans bok ”Kulturbarn. Att växa upp i skuggan av en författare” som Malin Krutmeijer skrev skarpt om i veckan. Lyssna också på nya avsnittet av Gräv bort Skåne! där Krutmeijer lägger ut texten tillsammans med Rakel Chukri och Julia Svensson.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!