Anja Pärson var magnifik – grattis och förlåt
Kanske vinner hon, njae, mjo, nu skiter det sig, nä, det går aldrig, vänta, hm, ja, ja, ja – Anjaaaa!
Grattis, Anja Pärson.
Och förlåt.
En ovanligt stark mästarsäsong fick ett anmärkningsvärt bra slut.
Tio gånger hade vi redan räknat bort Anja Pärson, den sista när hon staplade stenar tunna som servetter i sitt torn, men hela tiden klamrade hon sig kvar i tävlingen: sällan bäst, aldrig sämst, alltid mest magnetisk.
– Vad fan håller jag på med? röt hon åt sig själv under den avslutande hinderbanan, när hon memorerat färgerna fel.
– Du trollbinder oss, borde någon ha svarat.
Elden flammade, champagnen dränkte henne
För efter utbrottet var hon magnifik. Trots att bollkänsla var central i de två avgörande momenten så utskåpade hon fotbollsspelaren Sebastian Larsson när det kom till att balansera klot och rulla ner dem i hål.
Anja Pärson var hela karriären en tjurig jävel. Sträv, motvals, karg. I ”Mästarnas mästare” har allt det där visat sig finnas kvar: de självutplånande skämten, de svarta ögonen när hon förlorar, förmågan att fokusera och explodera när tillfället är som viktigast.
Ett fjärde klot rullade i, ett femte, ett sjätte.
Elden flammade, champagnen dränkte henne.
Tredje alpinist att vinna
Hon är den tredje alpinisten att lyfta pokalen efter Ingemar Stenmark och André Myhrer. Hennes titel förstärker också vinteridrottarnas dominans: i blott fem av femton individuella säsonger har en sommaridrottare vunnit, i resten av fallen har skridskofolk och skidtyper varit bäst.
Triumfen är också en möjlighet för mig att be om ursäkt.
Ingen minns det i dag, men för halvannat decennium sedan var jag landets sämste alpinreporter. Näsvis, ändå okunnig som ett spån. Förvirrad, ändå en oklädsamt självsäker ton i artiklarna. Det var versalrubrikernas gyllene tid och jag kunde inte ett skvatt om storslalom men allt om hur man skulle locka fram överskriften ”Anjas ilska”.
Förlåt Pärson, under några vintrar förtjänade du att bevakas av skickligare reportrar än jag
Det tog bara några tävlingar innan hon i mixade zonen vred sig ett kvartsvarv bort från mig. Jag tog inte piken utan slarvade vidare. En tränare kallade svenska alpinlandslaget ”Revolution Team” och förklarade ”vi ska vara som Che Guevara eller som The Clash”, vilket föranledde ett bildmontage i Sportbladet med Anja som Che.
Hon ska ha blivit rosenrasande, så på nästa intervju stod hon 180 grader bortvänd. Ungefär då gick det upp för mig att hon avskydde min rapportering. På befogade grunder. Men yrkesroller ska respekteras, en reporter kan inte be om ursäkt till den som granskas, så jag teg och bytte bevakningsområde i stället.
Nu har tid förflutit, Anja Pärson är inte aktiv och jag skriver krönikor för Nöjesbladet. Så det är inget som hindrar att jag säger förlåt. Förlåt Pärson, under några vintrar förtjänade du att bevakas av skickligare reportrar än jag.
Och mest av allt: grattis. Vi var många som hejade på dig.
