Salman Rushdies ”Kniv” är ett magnifikt upplysningsmanifest

Den 14 februari 1989 klövs författaren Salman Rushdie itu. Det var då Irans ayatolla Ruhollah Khomeini i ett radioprogram uttalade en fatwa över den indiskfödde författaren på grund av hans roman ”Satansverserna”, som islamska fundamentalister ansåg vara hädisk. Den dagen lösgjorde sig en andra Rushdie från den förste – ett slags fantom som kom att stå för konstens frihet, friheten att yttra sig och kampen mot alla de krafter som står där emot. Författaren och fantomen hade att jämka sina liv, även om den förre försökte ta så lite intryck som möjligt av den senare, som åkte runt och representerade sig som en konkretion av frihetskampen.

Åren gick. De två Rushdie vande sig vid tillvaron och både de och säkerhetsuppbåden slappnade av, trots att dödsdomen kvarstod – Khomeini hade avlidit samma år som han utfärdat domen och därmed fanns inga praktiska möjligheter att återta den. Minst fem planerade attentat hade kunnat desarmeras på förhand.

Under 27 sekunder attackerades han av en ung svartklädd fanatiker. 15 knivhugg som lämnade en sargad kropp med lite hopp om överlevnad

Illusionen av trygghet havererade på förmiddagen den 12 augusti 2022 på en scen där Rushdie stod i begrepp att samtala om ett fristadsprojekt för hotade författare. Under 27 sekunder attackerades han av en ung svartklädd fanatiker. 15 knivhugg som lämnade en sargad kropp med lite hopp om överlevnad. Rushdie berättar i nya boken ”Kniv” om hur han stod som fastfrusen när han insåg vad som hände. Det var som om ”ett slags tidsresenär” kom rusande mot honom. ”Ett mordiskt spöke från förr.”

Han överlevde, mirakulöst nog. Och ironiskt nog, konstaterar han själv i boken, eftersom han i hela sitt liv avfärdat mirakler och annan övertro. Å andra sidan handlar många av hans romaner om just mirakler och fantastiska skeenden, så hur skall han tänka? Att tänka kring de 27 sekunderna och kretsa i allt större cirklar runt dem är vad han gör i denna bok, som han beslutar sig för att han måste skriva under den långa och svåra rehabiliteringen. För att komma vidare.

”Som den uppmärksamma läsaren bör ha gissat överlevde jag emellertid.” Redan från början demonstrerar Rushdie att han knappast har tappat den känsla för svart humor och det absurda som han odlat i sina romaner. Att han beskriver utseendet på det högeröga han förlorar som ”ett stort löskokt ägg” får också skrivas på det svartas konto. Eftersom knivhuggen sträcker sig som på räls från underkropp till överkropp har han en mängd specialistläkare att underkasta sig. Han kallar dem sådant som syster Blåsa, doktor Lever och doktor Klammer. Den senare är förstås den som tar bort stygnen. Under hela denna tid har han stöd av sin familj, och i synnerhet sin hustru Eliza. Samt alla kollegor och hela den fria världen med presidenterna Biden och Macron i spetsen.

Rushdie tar till den strategi som rekommenderas alla som har blivit utsatta för ett brott – att vägra vara ett offer, trots att man är det

Men det finns mer än det fysiska läkandet att hantera. Rushdie tar till den strategi som rekommenderas alla som har blivit utsatta för ett brott – att vägra vara ett offer, trots att man är det. En svår balansgång, men Rushdie har sitt trumfkort: ”Jag skulle bemöta våldet med konst.” Vilket är lättare sagt än gjort när man kommer in på förövarens gestalt och motiv; en radikaliserad incel-typ från New Jersey som läst bara ett par sidor ur ”Satansverserna” och i övrigt tagit intryck av några filmer på Youtube där ”imam Yutubi” har predikat att Rushdie är falsk.

Till en början vill Rushdie inte träffa sin misslyckade bödel. Han vägrar konsekvent att ens kalla honom vid namn i boken. Han får bli A, som kan stå för allt möjligt från Angriparen till Asshole.

Men han läser om själsfränden Samuel Beckett, som en gång i Paris blev knivstucken av en hallick som var ute efter pengar. Beckett mötte hallicken under rättegången och frågade varför han hade gjort det. ”Je ne sais pas, monsieur. Je m’excuse.” Ingen aning, herrn. Jag ber om ursäkt. Berättelsen får Rushdie att ändra sig och vilja se A i ögonen.

Det händer inte i denna bok – rättsväsendets kvarnar mal långsamt – men Rushdie gör i stället något annat, som rimmar bättre med devisen om att möta våld med konst. Han anstiftar en rad fiktiva förhör med förövaren.

Detta är det mest befriande inslaget i denna även i övrigt frihetliga minnesbok. Med sokratisk metod förhör Rushdie den unge fundamentalisten om hans bakgrund och motiv, och kan därmed ta kontroll över hela situationen. A är inte road av upplägget och vill återvända till cellen, men möts av beskedet att detta är Rushdies fantasi så det går inte alls för sig. Den A som kort svarar på Rushdies teologiska, etiska och filosofiska frågor framstår som den tragiska, toxiska idiot han förmodligen också är i verkliga livet. Och som alla hans kumpaner är, där de hukar framför sina skärmar i avskildhet.

Det blir en praktfull och djupt personlig miniessä som når ända fram i vår omedelbara samtid. Upplysningens kamp för frihet var inte främst en kamp mot staten, skriver han bland annat, utan mot kyrkan

I den sista tredjedelen av ”Kniven” deklarerar Salman Rushdie att han nu för sista gången kommer att uttrycka sin syn på religiositeten, oavsett vilken. Det blir en praktfull och djupt personlig miniessä som når ända fram i vår omedelbara samtid. Upplysningens kamp för frihet var inte främst en kamp mot staten, skriver han bland annat, utan mot kyrkan.

Så blir ”Kniv” – förstås – ett magnifikt upplysningsmanifest som lättmarinerats i terapeutisk true crime, med siktet inställt mot de som sålt sig till förment högre ideal än livets okränkbarhet. Politiska, ekonomiska, existentiella, filosofiska eller religiösa ideal må vara hugget som stucket.

Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur

Läs mer:

Satansverserna – romanen som splittrade världen och litteraturen