”Efter det så lärde jag mig hur man ska leva”

Klädd i en metallicblå skinnjacka, svarta stövlar och korsett med strumpeband, så sticker Josefine Jinder ut mot omgivningarna, när vi ses på Van der Nootska palatset mitt på Södermalm. ”Här skulle ”Skönheten och odjuret” kunna bo, utbrister hon när vi går mellan de guldiga spegelsalarna. Men det närmaste vi kommer en Disneykaraktär är Josefine själv, som tack vare dagens outfit lyckas se ut både som en trånande prinsessa och en riddare i skinande rustning. 

En romantisk bild, som händelsevis matchar titeln på hennes skiva. Om romantik nu är som i sagorna. Om nu svenska ens är ett språk att vara romantisk på.

– Jo, det tycker jag nog, säger Josefine tvärsäkert.

Men blir det inte lätt ”mitt hjärtas fröjd och eviga längtan” av det?

– Men det är inte romantik. Det är kanske sociopati på svenska, typ. Haha. Men romantik sitter inte nödvändigtvis i vad man säger. Det kan vara att bara höra av sig till någon.

Albumtiteln kan ju få en att tro att du är kvar i förra skivans indie. Men i stället har du grävt upp electronican från din tonår. Hur blev det så?

– På den förra så vill jag utmana mig själv genom att jobba med musiker och i en studio. Men nu har jag testat det, och kommit fram till att det kanske inte är vad jag vill göra. Den här skivan kom mer ur lust och självsäkerhet. Jag har gjort den som jag gjorde musik när jag var 14.

I en text nämner du saker som din dagbok på Skunk, medan din Instagram pryds av en knallgrön Imac från cirka 1998. Har du blivit nostalgisk?

– Det handlar nog mer om när jag gjort musik som när jag var 14, hemma i min säng, så har jag automatiskt börjat tänka på hur det var då. Sen har jag också jobbat med en av mina få barndomsvänner – Johan Cederberg som introducerade mig för musikprogram när jag var 12.

– Dessutom är jag ju 36 nu, och då är det väl klassiskt att man börjar fundera på sin uppväxt. Jag har fått barn också, och befinner mig i en ständig jämförelse med min son och mig själv, för att han ska få de bästa förutsättningar.

Har du behövt pausa ditt dagjobb, medan du jobbat med skivan?

– Nej, där är jag två dagar i veckan, och det kommer jag ha kvar så länge som jag får. För efter jag började där, så lärde jag mig hur man ska leva, och jag har fått jättemycket utrymme att avstå saker.

Som att leda trav-tv?

– Verkligen! Jag dör om jag måste vara en kändis som gör samarbeten, så det blev lite av lösningen på det problemet. Plus att det har fått mig att förstå värdet av ett sammanhang. Bara det att någon frågar om jag inte dyker upp. Det har aldrig hänt mig. Jag har aldrig varit en del av något som jag inte har skapat själv.

Du skrev en kulturkrönika på Expressen om det i vintras. Något som sen växte till en debatt om bortskämda kulturarbetare. Vad tänkte du då?

– Jag försöker att inte ta del i sådant så mycket. Jag vet att de missförstår mig. Det är ingen idé att ge sig in det där. Men det kändes väl som att de skapade något annat än det jag faktiskt hade skrivit. Men de får gärna använda det som ett underlag för att tjafsa.

Hur känner du annars när det blir bråk runt dig, för det har det ju blivit ibland?

– Jag var otroligt naiv länge, och trodde att jag inte brydde mig. Men jag är mer tunnhudad nu. Jag har väl blivit det efter år av nednötande i den offentliga världen. Om jag fokuserar på den yttre bilden blir jag knäpp, deprimerad och ätstörd. Jag tror inte jag har förstått det tidigare. Men nu vet jag det, och kan hantera det genom att inte gå in i saker eller svara. Att skriva musik och de här texterna är ju ändå ett blottande, och efter det orkar man inte stå på något torg och få huvudet avhugget.

Kan det ha att göra med att du blivit mamma också?

– Verkligen. Jag upplever en annan stabilitet. Det är så himla bra att inte ha tid att övertänka saker. Man kan ifrågasätta allt med sin existens, men sen jag fick barn är det mer ”det spelar väl ingen roll, nu ska du göra gröt”. Det var väldigt bra för min hjärna.

Har ditt känsloliv förändrats av att ha barn?

– Gud, ja. Förut gick jag runt och tänkte att någon bara skulle dyka upp och rädda mig från allting. Som någon romantisk idé om att allt kommer bli bra, bara jag träffar någon som löser alla mina problem. Nu känner jag mig mer utopisk och självständig. Också för att jag älskar livet med honom (sonen Gio, snart 4). Jag är så himla lycklig, så tanken om att bli räddad är borta.

Men tanken om den romantiska kärleken, är den kvar?

– Nej! Absolut inte.

– Jag har inte tid. Jag söker inte något, och jag bryr mig inte. Jag har stängt av tror jag. Slår man på igen, så kanske det dyker upp något. Men just nu är jag fokuserad på att skriva, göra musik och vara med Gio. 

Din skiva präglas en del av olycklig kärlek: ”Love will tear us apart.” ”Jag hatar Paris.”

– Det är lite sorgligt kanske. För om man inte är så öppen för ny kärlek, har man väldigt mycket tid att älta den gamla. Det har bevisligen inte gått så bra för mig på den fronten. Jag har väl tänkt mycket på vad som har hänt egentligen, vad mitt problem är.

En annan minnesbild i den texten är doften av Comme des garçons. Lite Camilla Läckberg att namedroppa parfym, tänkte jag först.

– Haha. Tack!

Tills jag kom på att Comme des garçons gör syntetiska dofter som luktar typ garage, soda, kemtvätt, tjära eller betong efter ett ösregn. Det kändes mer du?

– Eller hur! Så gott. Älskar det. Man blir kär då.

När något är otillgängligt och lite konstigt?

– Och lite äckligt och väldigt framgångsrikt. Då är jag där, kan jag säga!

Har du förresten försonats med Camilla Läckberg efter ert bråk för några år sen?

– Ja, Hon reachade ut och bad om ursäkt. Jag godtog den, och så var det inget mer med det. Men det tog sin lilla tid.

Blev du överraskad?

– Nej, det är lite som med ett ex, du vet. Det tar typ tio år för en kille att förstå att han har gjort fel. De tycker jag har hänt väldigt många gånger. Att killar hör av sig sju år senare, och ska säga något det har kommit på. Saker som man själv gick igenom i sitt huvud veckan efter det tog slut. Det var lite samma med Läckberg. 

När du gör en skiva då. Är det terapeutiskt, eller skapar det ångest?

– Konst är typ det enda sättet att hantera livet, så jag tycker det är ett sätt att gå vidare. Man kan må dåligt i processen. Men när man sen förstår något om sig själv, så blir det ändå en framåtrörelse.

Du har sagt att du skulle få läggas in på psyket om du hade producerat helt själv?

– Ja. Men det är för att jag förr var så himla besatt av att göra det. Nu känner jag att det skulle ta för lång tid, för jag har blivit en sådan perfektionist, och jag orkar inte bevisa något längre.

En vanlig missuppfattning om dig lär vara att du vuxit upp i ett spelmanslag. Bara för att din mamma är Åsa Jinder och är riksspelman. Som om du var Kalle Moraeus ungefär.

– Exakt.

Men borde musiken inte vara ett tryggt hem för dig då?

– I skapandet är jag trygg. Men min mamma höll aldrig på med musik hemma, utan var på jobbet, och sen kom hon hem, och då var det inte som att hon satt och spelade nyckelharpa. Hon har gjort sin egen konstiga grej, och det känns inte som att jag har vuxit upp i kulturvärlden.

Vad vill du själv göra härnäst då i kulturvärlden?

– Jag ska göra en Enya-skiva.

Ja!

– Hur bra. Det ska bara vara skitmycket reverb och sen är det klart. Jag är jätteinspirerad just nu.

Tror du alla har en Enya-fas i sitt liv eller..

– …är det bara vi? Jag lyssnade på henne hela natten faktiskt. Jag vet inte. Men det behövs en revival för Dana Dragomir-eran med world music.

Lite ”Mio min Mio” och den här Robin Hood-serien som sändes på TV3, sent 90-tal, med Clannad-musik?

– Ja, jättebra. Det är en underskattad genre som jag vill skaka liv i. Ett sound som man älskade som barn, och lyssnar man på det nu, så är det ju det fetaste man hört.

Men tror du att musik har en framtid?

– Både ja och nej. Musikvärlden så som jag föreställde mig den när jag började är stendöd. Men jag tycker AI-framfarten är jätteintressant. I den nya teknologin ser jag nya sätt att göra saker på.

Du låter som Björn Ulvaeus, när jag intervjuade honom, och han fantiserade om hur hans abbatarer skulle ha evigt liv som Frankensteins små monster.

– Är det sant?

– Ja, börjar man använda AI som musikaliskt verktyg, så öppnar sig en oskriven spelplan. Tänk att få vara 12 år och börja göra musik nu! För mig är det mer som att få vara med om när allting dör. Ja, ja, jag var den sista som spelade på Hultsfred. Men man harvar på ändå, samtidigt som man vill att det ska gå 20 år så att den nya spelplanen faktiskt finns. Man vill ju bara anpassa sig jättesnabbt, så att man kan göra något som inte känns helt meningslöst, för att det ändå bara är en tjock techbolagsgubbe som tar alla ens pengar.

Känns det tungrott ibland?

Ja, det tycker jag. Dag ett som Napster började existera, så borde ju någon jurist eller ekonom ha fattat att upphovsrätten kommer inte att funka. Hur kan vi lösa det här rättvist? Men ingen gör det. Ingen hänger med. Det är som att någon gammal farbror styr världen.

Det har väl alltid varit en gammal farbror som styr världen?

– Jo. Men nu är teknologin så långt fram, pengafördelningen så långt bak, och själv sitter man där i mitten och vinkar. Ho, ho! Kan man få lite hjälp på den här restaurangen? Det är skitfrustrerande.

Men du kämpar på?

– Nej, nej. Jag är bara intresserad av navelskådande. Jag har ju bara ett liv.

Du kämpar för livet?

– Ja, med näbbar och fucking klor.