Therese Strömberg
Det här är på många sätt en perfekt Champions League-rivalitet. Man kan hitta en start så långt tillbaka som när PSG snodde Thiago Silva framför ögonen på Barcelona 2012, och den har sedan dess fortsatt med att de blåste Barcelona på Verratti och tog Neymar i stället.
Dessutom har vi remontadan, Messi-flytten, det faktum att klubbarna står på olika sidor i Super League-frågan (Barca för, PSG emot). Och dessutom. De tränas i dagsläget av varsin Barcelona-legendar. Det är new money mot no money, och medan PSG med ny approach fortsätter jaga sin första Champions League-titel försöker Barcelona på något sätt rädda sin säsong.
Det går så där.
Härifrån går ingenting som Barcelona vill
Barcelona är kraftigt nedtryckta redan från start, men lyckas ändå vara laget som sätter det första målet när Lamine Yamal har lekstuga med motståndet och lirkar in en boll till Raphinha.
Men säg den lycka som varar numera för en klubb som Barca.
Efter en halvtimme får Ronald Araujo rött kort när han river ner Barcola, Xavi byter ut Yamal som är en av få spelare som är ett vettigt omställningshot och när den andra halvleken börjar gör Ousmane Dembele så klart mål igen. Spelaren som lämnade Barcelona för PSG under uppmärksammade former i somras, och numera utgör en del av den franska huvudstadsklubbens nya, mer franska identitet.
Och härifrån går ingenting som Barca vill. Gündogan skjuter utanför när de i ett sällsynt tillfälle kommer upp i ett vettigt anfall, Cancelo orsakar straff och till och med Mbappé som nästintill varit osynlig hittills under det här dubbelmötet får göra mål.
Just den här matchen hade kunnat sluta annorlunda utan det röda kortet och taktiken därefter. Men frågan är om gapet mellan de här två klubbarna, någon gång under det dryga decenniet som den här rivaliteten har grott, har varit större än just nu.
Barcelona är fast i gamla hjulspår
Barcelona är ute ur Champions League, åtta poäng bakom Real Madrid i ligan och klubbledningens främsta önskan är att tränaren som berättade redan i januari att han kommer att lämna till sommaren ska ändra sig och stanna kvar.
Möjligen har de varit förblindade av att de faktiskt inte har förlorat sedan Xavi satt på den där presskonferensen i januari och meddelade sitt beslut. Och att de skulle ändra sig den kommande veckan är inte omöjligt. Men de har snart haft tre månader på sig att hitta en lösning, och eftersom de har misskött sin ekonomi så grovt de senaste åren har Rafa Márquez, som i dagsläget tränar reservlaget, framstått som det mest sannolika alternativet om Xavi skulle fullfölja sin avgång.
Allt för att Barcelona är fast i gamla hjulspår, där man på det ena desperata sättet efter det andra försöker pussla ihop och rädda ekonomin med mer eller mindre kreativa lösningar i stället för att på allvar ta tag i problemen.
Samtidigt leker PSG hem Ligue 1 med omlagd strategi och en gammal Barca-legendar vid rodret, och om man inte tycker att det i sig är ett starkt argument för att demonstrera hur styrkeförhållandena ser ut mellan de här två klubbarna, så är det faktum att PSG just slagit ut Barcelona i en kvartsfinal igen en bra ledtråd. Sen går det att peka på det problematiska med att Parisklubben är Qatar-ägd, och hur det rubbar maktbalansen i hela fotbollssystemet att stater kan äga klubbar. Men det är svårt att förklara misskötseln av Barcelona som klubb med bara det som argument.
De fick Silva, de tog och behöll Marquinhos, de behöll Verratti och fick Neymar. De fick Messi, Superligan är död. Och PSG vann den här gången också.