Jonatan Johanssons röst blir en stabil bro mellan det luftigt poppiga och det larmigt rockiga, skriver DN:s Mattias Dahlström om den tvådelade konserten på Göta Lejon.
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2024-05-05 08:13
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/det-brakar-loss-pa-riktigt-nar-johansson-mullrar-loss-i-gotisk-rock/
Få ut mer av DN som inloggad
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
- Följ dina intressen
- Nyhetsbrev
Konsert
Jonathan Johansson
Scen: Göta Lejon, Stockholm
Inom fotbollen talar man ibland om ”en match med två halvlekar”. En ofta lätt ironiskt använd klyscha som innebär att lagen kan spela på ett sätt innan paus och ett helt annat efter.
Jonathan Johanssons första utsålda konsert av två på Göta Lejon delas precis som fotbollsmatcher in i två delar. Och visst skiljer sig uttrycket åt på vardera sida om pausen. Första halvlek är vigd åt det poppigare materialet, med bland annat en technobubblig ”Dålig stjärna (min bff i Berlin)” och en lätt soulig ”Sommarkläder” som höjdpunkter. Den 43-årige Malmöitens röst svävar liksom lätt och runt i allt det drömska och mjuka.
Efter den 25 minuter långa pausen kommer Johansson och bandet ut på scenen med en annan inriktning. Först två nedtonade akustiska versioner av ”Rosa himmel” och ”Är du passionerad?”, den senare ackompanjerad av en galghumoristisk monolog där Johansson leder i bevis att Silvio Berlusconi var den som lade grunden för den högerpopulistiska våg vi nu ser ser. I en handvändning har Johansson gått från popelegant till en svensk Billy Bragg.
Sedan brakar det loss på riktigt. I efterföljande ” Om vi får leva”, med bandet tillbaka på scen, mullrar Johansson loss i krängande gotisk rock.
Det är tvära kast, vilket kräver en del av Johansson som sångare och frontman. Men oavsett vilken del av åttio- eller det tidiga nittiotalet som Johansson hämtar sina influenser från – det luftigt poppiga eller det larmigt rockiga – blir hans ljusa röst en behövlig och stabil bro mellan dem, precis som hans engagerade och bitvis väldigt roliga mellansnack. Att inleda hela konserten med att kalla den erkänt svårflörtade huvudstadspubliken för ”Sveriges obehagligaste” sätter en rå, men hjärtlig, ton direkt.
Enda gången konserten svajar till är egentligen när Johansson lite i onödan tvingar in ett par tolkningar från ”Så mycket bättre”. Även om hans radikala omarbetningar av Arja Saijonmaas ”Högt över haven” och Staffan Hellstrands ”Lilla fågel blå” i någon mån gör dem till hans egna tillför de inte särskilt mycket. Om något tar de plats i låtlistan som i stället hade kunnat gå till en del av hans egna vassare alster.
