Nu kan man få godkänt utan att kunna läsa

DEBATT. Kan man bli godkänd på det nationella provet i svenska i årskurs 9 utan att kunna läsa? Svaret är numera ja. 

Språkläraren Sara Bruun redogör för detta i en krönika i lärarnas fackliga tidning Vi lärare. Det är en minst sagt chockerande läsning. 

Det nationella provet i svenska består av tre delar: en muntlig del, en uppsats och en läsförståelsedel. Genom ändrade principer för provet kan en elev numera få noll poäng på läsförståelsen men ändå få ett E i provbetyg om hon norpar åt sig tillräckligt med poäng på de övriga två delarna. 

Provet ska fungera ”kompensatoriskt” där en starkare prestation på någon del ska kunna kompensera för en svagare på en annan. Kan man inte läsa – kan man ändå få E om man kan skriva och tala. 

Mot bakgrunden av att en fjärdedel av svenska 15-åringar inte når upp till basnivån i läsförståelse, kommer detta få stora konsekvenser. Vilken lärare kommer nu kunna sätta ett underkänt – och korrekt – slutbetyg på en icke läskunnig elev efter att eleven fått ett E på nationella provet i svenska? 

Jag kan bara se det här som att Skolverket – lärarnas egen myndighet – kastar sin egen lärarkår under bussen.

Redan i dag är det svårt för lärare att sätta betyget F. När en lärare flaggar för att en elev riskerar underkänt, sätts en enorm procedur i gång för att eleven ändå ska landa på ett E. Det ligger ju i sakens natur: Ett underkänt betyg finns till för att det ska förvandlas till ett godkänt till slut. Det är ju hela idén med att ha mål att uppnå och en godkäntgräns. 

Problemet är bara att själva proceduren som sätts i gång inte handlar om att intensifiera stödet till eleven utan om att skaffa bevis för måluppfyllelse. Och detta tidskrävande arbete hamnar, som vanligt i skolans värld – i lärarnas knän. 

När en lärare larmar om att en elev riskerar att få F mångdubblas jobbet – för den lärare som larmade! Läraren avkrävs dokumentation där hon ska skriva ned exakt vad eleven ska göra för att få E, hon kallas på möten med skolans elevhälsoteam, hon måste lägga ned tid på mejlsväxlingar med upprörda föräldrar som kräver motiveringar, hon uppmanas dokumentera elevens uppvisade kunskapsbrister gentemot betygskriterierna och hon måste konstruera omprov och kompletteringar som hon även ska genomföra och rätta. 

Detta gigantiska merarbete fortsätter i många fall tills eleven blir godkänd. Eller tills läraren ger upp och godkänner. 

Ett F anses indirekt i dag vara lärarens fel.

Att en stor andel elever som får F inte vill eller har förmåga att lära sig det läraren undervisar om, finns överhuvudtaget inte med i ekvationen. 

Lärare bryts ned 

Vi lärare bryts långsamt ned av att få skulden för elevernas bristande förkunskaper eller obefintliga motivation. Det enda vi har haft att luta oss mot är det nationella provet: 

– Varför får Olle F i svenska? 

– Han fick bara 2 poäng av 35 på läsförståelsen på nationella provet. Hans läsförståelse är långt under nivån för godkänt. Han behöver extrastöd för att utveckla sin läsning. 

Nu har vi inte ens det. 

De nationella proven är normsättande. De påverkar lärarens undervisning och den bedömning läraren gör, alltså vilka krav som är rimliga att ställa i ämnet. 

Jag kan bara se det här som att Skolverket – lärarnas egen myndighet – kastar sin egen lärarkår under bussen. 

Ofattbart svek

Allt fler elever slussas i dag upp till gymnasiet utan att kunna läsa eller skriva åldersadekvat, vilket skapar stora problem för eleverna själva och de gymnasielärare som ska undervisa dem. 

Med nivåsänkningen av det nationella provet i svenska, kommer ännu fler att bli ”godkända” utan att kunna det mest grundläggande. Det är ett ofattbart svek mot alla elever i behov av stöd vars kunskapsbrister nu maskeras med hjälp av proven. 

Och det är ett ofattbart svek mot lärarkåren som sätts i en orwellsk rävsax: de ska ”särskilt beakta” ett nationellt prov där läsförståelse inte spelar någon roll samtidigt som de ska sätta slutbetyg efter betygskriterier där läsförståelse ska bedömas. 

Vad blir ett nationellt prov i svenska ens värt om elevens läsförståelse anses oviktig? 

Av Filippa Mannerheim 

gymnasielärare och skoldebattör