Elsa Kugelberg: Att 36 procent skulle klara värnplikten låter överraskande högt

De som ska kallas till mönstring fick förra veckan ett litet häfte hemskickat. I ”Mönstringshandboken” får de tips, och värnpliktiga berättar om personlig utveckling, om insikten att man ”klarar mycket mer än vad man trodde”. Om allt de lärt sig av nya bästa kompisar ”från olika kulturer, livsåskådningar och ekonomiska förutsättningar”.

”Gör ditt bästa – för Sverige”, står det.

Samma känsla finns i Försvarsmaktens nya reklamfilm för Marinen, som helt trovärdigt visar upp något så exotiskt som generation Z, utomhus, tillsammans. Unga killar, inga skärmar – bland vänner! Som skrattar, klättrar och problemlöser, på klippor, vid havet, i solen. ”En utmaning. Alla möjligheter. En utbildning. I toppklass.” blinkar det i myndighetens typsnitt, tonsatt med dramatisk filmmusik.

Om ”Mönstringshandboken” fokuserar på fördelar för individen är filmen tydligare med de faror som värnplikten innebär. Någon kämpar med en brand, en annan ligger på bår.

Det militära yrket är förknippat med risker. Man kan skadas, traumatiseras eller dödas. Nackdelarna är uppenbara, men diskuteras sällan direkt. De blir antingen glorifierade, som i statsministerns koppling mellan medborgarskapet och försvaret av Sverige ”med vapen i hand, och med livet som insats”, eller förblir implicita, som i rättviseargumentet för värnplikten (det är för att den innebär en nackdel som den ska fördelas över befolkningen).

I en ny forskningsartikel i den världsledande tidskriften ”American political science review” beskriver krigsetikerna Jonathan Parry och Christina Easton en annan och förbisedd form av risk: risken att rekryten begår allvarligt omoraliska handlingar.

Staten utsätter människor för denna ”moraliska risk” när den placerar dem i ett sammanhang där sannolikheten för att de gör fel ökar. Och i krigets kaos ökar den alltid, menar forskarna. I en krigssituation får man i uppgift att skada vissa men inte andra, att försöka förstå hur mycket våld som är proportionerligt i en enskild situation. Man är ofta utmattad och livrädd, pressad till gränsen. Risken att döda oskyldiga är högre där än när man tentapluggar eller tittar på tv.

Poängen är inte att individen inte äger sina handlingar, utan att även staten har ett ansvar att inte utsätta medborgarna för mer moralisk risk än absolut nödvändigt.

Här är Storbritannien ett varnande exempel. Ungdomar rekryteras från 16 års ålder, och framför allt i socioekonomiskt utsatta områden. En majoritet är lågutbildade (75 procent har en läsförmåga som motsvarar en 11-årings) och många har haft det tufft i uppväxten. Unga är dessutom överrepresenterade i de stridande roller där svåra beslut måste fattas under extrem stress.

Ju yngre och mer sårbar man är, desto mer träning behöver man, och desto sämre passar man i sådana roller. Det brittiska upplägget tycks gjort för att maximera den moraliska risken, som forskarna understryker är särskilt svår att hantera innan hjärnans system för impulskontroll, känsloreglering och långtidsplanering är färdigutvecklade. För män är det vid 25, ungefär sex år efter att de i Sverige kallas till mönstring.

När det i mars framkom att bara 36 procent av 18-åringarna bedöms klara lumpen utbröt ramaskri; debattörer såg ett ”flyktbeteende” hos sönderprivatiserade individualister som ”enbart tänker på sig själva”. Men Pliktverket framhöll att kraven är höga av en orsak: ”det här en utbildning som ska leda till att om det värsta inträffar ska man fungera i stridande förband” och ”klara krigets påfrestningar”. Tar man det på allvar låter 36 procent ganska högt.

Läs fler krönikor av Elsa Kugelberg, till exempel: Jag vill så gärna att Sverige ska förtjäna Johan Floderus.