Kunskap är makt. Kunskap är pengar. Kunskap bygger välstånd. Ja, kunskap är kort sagt en bra grej, både för individer och för nationer.
Men hur ska ett land lägga upp utbildningssystemet på bästa sätt? Hur ska man balansera kvantitet och kvalitet? Finns det ens en motsättning?
Ja, det gör det. En färsk IFAU-studie om det gamla Kunskapslyftet ger belägg för det.
Kunskapslyftet var ett femårigt komvux-projekt som sjösattes av Göran Perssons socialdemokratiska regering 1997. Det skulle dels tjäna som ett verktyg mot arbetslösheten, som var hög efter 90-talskrisen, dels höja befolkningens utbildningsnivå generellt.
Begreppet ”livslångt lärande” var högaktuellt i hela västvärlden.
Den främsta målgruppen för Kunskapslyftet var arbetslösa mellan 25 och 55 som saknade gymnasieutbildning. Även arbetande med kort utbildning, och de som ville komplettera sina betyg för att läsa vidare, var välkomna. Staten pytsade ut bidrag och kommunerna utförde jobbet.
Det var ett megaprojekt. Antalet elever kom att öka med drygt 100 000, en fördubbling.
Tänk om de som hoppar av hade klarat utbildningen om den behållit sin kvalitet.
Men det fick också negativa följder. Andelen behöriga komvuxlärare sjönk, liksom andelen lärare med minst tre års erfarenhet. Utgifterna per elev minskade – statsbidragen täckte inte allt, när det kom till kritan.
Mest sjönk kvaliteten i de kommuner som satsade mest på lyftet. Där minskade andelen behöriga lärare från 85 till närmare 70 procent. I de mindre ambitiösa kommunerna sjönk behörigheten mindre, men ändå tydligt.
När man utökar utbildningsplatserna får kvaliteten alltså stryka på foten, och ju mer man tar i desto större blir effekten.
I detta fall ledde det till fler avhopp, och ju mer ambitiösa kommunerna var med utbyggandet, desto fler blev avhoppen. Och det var inte bara eleverna som ingick i lyftet, som slutade, utan även de som var under 25, och alltså inte tillhörde regeringens målgrupp.
Utbildningsresurser påverkar studieresultaten, inte bara för barn i grundskolan och på gymnasiet utan även för vuxna.
Riksrevisionen håller som bäst på att utreda varför det är så stora avhopp på en del av högskolornas bristyrkesutbildningar. Rapporten ska vara klar i oktober. Det ska bli intressant att se vad de kommer fram till.
En vanlig hypotes är att när bristutbildningar byggs ut får studenter med lägre gymnasiebetyg lättare att komma in, och sedan håller de inte måttet och hoppar av.
Men tänk om många avhopp i stället beror på att resurserna, i form av exempelvis utbildade lärare, tryter – och att de som hoppar av hade klarat utbildningen om den behållit sin kvalitet.
I så fall måste regeringar lägga band på sig och inte grandiost utöka studieplatser för att visa handlingskraft.