Magnus Krepper: ”Jag är så marinerad i min barndom att det inte går att tvätta bort”

”Vi jagar för att döda. Men vi dödar också för att leva.”

I ”Jakt” sitter tre medelålders vänner och dividerar över några glas sprit vid öppna spisen i en lånad stuga vid en viltrik skog. Det ska jagas i helgen, inte så lite heller. Hit har Magnus Kreppers Greger kommit tillsammans med sin underställde medarbetare, jägarnovisen Alex (Ardalan Esmaili). Huset tillhör Henrik (Jens Hultén). Det råder en självklar hierarki mellan de tre redan från start i stugan.

Greger må vara gäst, men har det psykologiska övertaget med troféer från storviltsjakt i Afrika och mytologiskt färgade berättelser i bagaget. ”Vi ingår i något större, det här är en historisk aktivitet”, mässar han myndigt om jaktens filosofi.

– Jag har inte själv jagat aktivt, men däremot har jag suttit med på pass några gånger utan att ha skjutit något djur. Visst har jag övervägt att ta jägarlicens, men jag tror inte att det ligger för mig, ler Magnus Krepper via en zoomskärm från Göteborg där han just nu spelar de sista dagarna av ”Bröderna Mozart” på Folkteatern.

– Jag vill inte ge mig in på jaktens rätt eller fel, nytta eller onytta, men jag har svårt för det som Greger säger i filmen; att vi respekterar djuren som vi jagar, att vi till och har en djup relation till dem. Är inte det en mänsklig konstruktion, hjälper vi dem verkligen genom att hålla nere en viss stam? Vi har ju inte precis frågat djuren...

I Sarah Gyllenstiernas filmatisering av Mats Wägeus roman ”Jakt på ett vitt fält” vänds det på perspektiven. Kvinnorna lyser helt med sin frånvaro, annat än i olika mindre smickrande ordalag. Det är snarare vildmarken som har den fjärde rollen i filmen. Och kan man inte härska över den måste makten kanaliseras åt ett annat håll. Efter att ha betraktat de tre jägarna och nu drar den sig undan, tystnar. Det finns plötsligt inte ett enda djur att skjuta. Hur de än letar och lyssnar. Desperationen och frustrationen ökar hos de tre, de skulle ju få skjuta vilt i massor?

Rollen som Greger känns nästan som specialskriven för den lugna, liksom lönnfarliga Magnus Krepper. Många lär ha rollfiguren Petrus, ledaren för gröna vågen-kollektivet i storserien ”Händelser vid vatten”, färskt i minnet. Andra kanske minns hans konspiratoriska, sektliknande rektor med Jeff Koons-komplex i utflippade ”Vernissage hos Gud”. I ”Jakt” får han borra vidare i auktoritetens krypande hotfullhet. I tidningars personporträtt genom åren har han pratat om hur mycket pappans typ av föräldraskap, där makten över barnet alltid hade en större roll än kärleken, har färgat av sig på honom.

– Jag är så marinerad i min barndom att det inte går att tvätta bort, säger han. Jag har det där som en grundplattform i mig. Så det är väl lika bra att använda sig av den. Det är ju sjukt egentligen, att det man har föraktat mest under uppväxten ska bli ens kanske största tillgång i jobbet, säger han.

– Här är det alltså Greger som inte behöver bevisa sin makt, han bara besitter den, och det kan ju finnas något väldigt obehagligt med en sådan person. Han har en arrogans, han kan vila i sina erfarenheter av all hans tidigare jakt i Afrika. Och gentemot Alex, som han dessutom är chef över till vardags, visar han upp en liksom lågmäld, läskig rasism. På ytan handlar det om gemenskap och tillhörighet, men för Greger är det ett maktspel alltihop.

Magnus Krepper berättar att de pratade mycket om att filmen inte bara får handla om tre män i en stuga – sådana historier har vi matats tillräckligt med, menar han. Nej, berättelsen måste dras åt ett annat håll. Och det kan man verkligen säga att den gör när djuren svarar på det överliggande hotet mot sin existens och jakten ändrar karaktär.

– Det är som om Greger nu känner att han skiter i alltihop, vad är meningen, spelar något egentligen någon som helst roll? Ibland kommer ju en människa till den punkten och i det här faller blir det: ”Äh, vi går väl ut och skjuter på varandra i stället då”, säger Krepper.

Om det även finns en femte huvudroll i ”Jakt” så är det kroppars rörelser. Och frågan är om Magnus Kreppers fötter någonsin hamnat mer rätt än i Lundhagskängorna i ”Jakt”. Han har älskat skogen ända sedan han var en ung orienterare som växte upp bland träden. Därefter utbildades han sig till kustjägare i det militära och följde upp med en karriär som dansare. Det är som om alla de erfarenheterna varit uttänkta förberedelser för att han kontrollerat kan klättra och smyga runt i topografin i ”Jakt”. Med ett skjutvapen i famnen.

– Jo, jag har det nog i mig. Det härstammar väl främst från tiden då jag jobbade som dansare. Jag märker att jag har ett behov av att få in skådespeleriet i kroppen. På gott och ont, ibland önskar jag att, fan, kan jag inte bara sitta still någon gång? säger han och skrattar.

– Det är inte så att jag tackar nej till fysiskt mer stillsamma roller, inte alls, men jag har ett jävla behov av att ha med mig kroppen i allt jag gör. Det gäller även här på teatern i Göteborg där jag får tillfälle att vara jättefysisk. Jag är väl helt enkelt en fysisk person, det är mitt sätt att vara närvarande, säger Magnus Krepper.

”Jakt” har svensk biopremiär den 19 april.