Kärlekslöst att ge ut Gabriel García Márquez sista bok

Författaren Jan Guillou har sagt att han vill fortsätta skriva så länge han kan, att hans dörrvakt är hustrun och förläggaren Ann-Marie Skarp. Han har fullt förtroende för att hon aldrig skulle låta honom publicera något bristfälligt. Det framstår som en stor kärlekshandling.

Upplägget gör sig påmint när en roman av Gabriel García Márquez ges ut över världen tio år efter författarens död. Den heter ”Vi ses i augusti” och har väckt uppmärksamhet eftersom García Márquez är en högt älskad författare. Jag är verkligen inte ensam om att betrakta ”Hundra år av ensamhet” som den ultimata romanen. För mig har den stakat ut riktning i livet. Den fick mig att studera i Spanien, läsa latinamerikansk litteraturhistoria, resa fram och tillbaka till Sydamerika och kära ner mig i latinska män. Den har följt med in i yrkesval, relationer och barnafödande. Omläst i ständigt nya skeden av livet. Och med sådant följer givetvis förväntningar.

”Vi ses i augusti” har en tydlig handling: Ana Magdalena Bach reser varje år till en karibisk ö nära sitt hem för att lägga en blomma på sin mors grav. När vi möter henne första gången är hon 46 år, lyckligt gift, och på väg ut med färjan. Den här gången bestämmer hon sig för att hitta en man att tillbringa en natt med, och i fem kapitel upprepas sedan samma resa varje år, med samma ambition. Det är en tacksam ram för att stoppa in lite vad som helst – men dessvärre har den forne berättaren tappat självförtroendet.

Texten är strösslad med dramaturgiska grillkryddor som ”plötsligt” och ”våldsamt”, huvudpersonen är återkommande ”en helt annan kvinna” och allt händer ”vid första ögonkastet”. Det är känslomässig stackato, som i en uppsats av en tondöv elev som vill skapa nerv.

Till yxigheten bidrar en daterad blick på världen där dottern ser på ”tv-filmer med höga skrik och brak” i sitt stängda rum, eller sätter in en spiral vilket får Ana Magdalena Bach att skrika ”hora” åt henne. På hotellet försöker Bach klura ut hur ett kort kan slå på lampor, tv och luftkonditionering, liksom hur knapparna till badkarets elektriska panel fungerar. Det är hjärtskärande prosaiskt, och fullt av damm.

Detta måste läsas i relation till García Márquez storhet som författare: tidigare har han ju så ledigt burit tiden i sin hand. I hans bästa romaner har allt skett parallellt och det drastiska likställts med det vardagliga. Någon dör, någons hjärta krossas, någon kan inte sova. Den omtalade magiska realismen – som han är en förgrundsfigur för – uppstår till stor del i hans relation till tiden.

Som läsare har jag känt mig helt trygg i den mjuka kontrollen över det förflutna och framtiden, och i hans sätt att strunta i en konventionell idé om att en dag följer på nästa och att varje år är lika långt som det föregående. Hans skrivande har inte haft en ålder, men i sin släng av absurdism burit på en djupt liggande humor.

Det finns rester av Márquez-värld i den nya boken, som tics från det förflutna. En dotter som till sina föräldrars förfäran vill bli nunna, en spådom i en kringresande trollkarls tält och några loja grisar och nakna barn.

Tyvärr är förlusten av den säregna tiden inte det värsta. Det värsta är att detta är en gubbdröm direkt från äldreboendet. Varningssignalerna har alltid funnits där. García Márquez har precis som Julio Cortázar, Mario Vargas Llosa och de flesta andra av Latinamerikas boom-författare arbetat med hora/madonna-komplexet och då och då förlorat huvudet i gestaltningen av utlevande och kåta kvinnor. Men ett existentiellt bråddjup har för det mesta räddat dem. Nu finns inte längre några djup, här har överjaget slocknat, filtren har torkat.

Ana Magdalena Bach gifte sig tidigt, och var oskuld. När hon plötsligt (ja, igen) bestämmer sig för att skaffa ett one night stand klär hon upp sig som en femme fatale, dricker tre drinkar, kräver att mannen hon träffat ska komma till hennes rum och dominerar honom från första stund i sängen. Till slut orkar han inte mer och hon somnar mätt och belåten.

Så fortsätter hon att motståndslöst ragga upp en ny man varje år. Vid ett av kärleksmötena ”rör hon ofrivilligt sig själv över den avslöjande urringningen och de pigga brösten”. Hon låter sin blick ”stråla ur de vackraste ögon han någonsin skulle få se”. Hans ”vita smoking smet åt om de smala höfterna” och ”mot låret kände hon det som han för att markera revir ville att hon skulle känna”.

En gång i tiden jobbade jag som översättare av Harlequin-romaner och tog mig friheten att stryka det som blev pekoral på svenska. Ovanstående formuleringar hade omedelbart gått bort.

Något sådant vore förstås otänkbart när det kommer till en Nobelpristagares sista roman. Och Hanna Nordenhök ska inte lastas, hon är fläckfri i sitt gebit, det har hon visat många gånger förr.

Efterordet är skrivet av den mexikanska förläggaren och fullt av halvkvädna ursäkter om att Gabriel García Márquez befann sig i begynnande demens när boken skrevs och att åldrandet som speglas i texten på något sätt har ett värde i sig. Att utgivningen är en eftergift för de många aficionados som finns ute i världen. Jag är en av dem, och jag är bara sorgsen.

García Márquez sa själv om ”Vi ses i augusti” att manuset inte fungerade och att det måste förstöras. Han bad sin förläggare vara hård mot allt han skrev. Att som redaktör och anhörig ändå välja att färdigställa och ge ut boken framstår som motsatsen till kärleksfullt.

Läs fler artiklar av Josefin Olevik och läs fler bokrecensioner