Petter Landén
Italien var skådeplatsen för gårdagens bästa stunder i den internationella fotbollen.
Dels var det genuint väldigt fint när Glenn Strömberg blev serenerad av Atalantafansen i Bergamo. 32 år efter att han sa farväl till supportrarna som spelare ekade Strömbergs namn över Stadio Atleti Azzurri d'Italia.
Strömberg såg själv märkbart rörd ut när han applåderade till fansen och ropade något som var ohörbart för oss som tv-tittare. I mitt inre kunde jag dock höra hur det lät, för när vi ändå är inne på det vackra är det få saker i svensk sport jag älskar så mycket som Glenn Strömbergs italienska.
Den är antitesten till valfri svensk som flyttar till London och lägger sig till med en skitnödigt svår brittisk dialekt. Strömberg pratar göteborgska med italienska ord.
Det här har varit ett sidospår, nu till det väsentliga.
***
Nästan exakt 60 mil söderut, på Stadio Olimpico i Rom, slog Roma ut Milan med 3–1 totalt. Hemmalagets mål var snygga, framför allt Paulo Dybalas 2–0-mål, som föregicks av att Romelu Lukaku fått Matteo Gabbia att se ut som världens svagaste människa.
Var det matchens ögonblick då? Nej, inte för mig.
Det var i stället när Zeki Çelik blev utvisad.
Kort beskrivning av händelsen: Rafael Leão ryckte loss med bollen och var på väg att starta en farlig kontring för Milan. Çelik sprang efter, försökte rycka omkull portugisen men hann inte med och kapade honom bakifrån.
Viaplays kommentator Anders Bjuhr ropade direkt på gult kort för Çelik.
– Çelik kommer få gult kort där, eller måste väl få gult kort.
Domaren Szymon Marciniak tänker annorlunda. Upp flyger det röda kortet och jag jublar i tv-soffan. Inte för att jag har sympatier i något av de här lagen, inte heller för att jag har några sympatier hos eventuella framtida motståndarlag heller.
Utan för att jag äntligen fick se ett direkt rött kort för kombinationen spelförstörelse och fult spel.
***
Det har varit en käpphäst för mig, åtminstone i privata sammanhang, att det är en dubbelbestraffning jag krävt. Om man förhindrar en kontring, dödar upprinnelsen till ett farligt anfall eller liknande och samtidigt gör det på ett sätt som i sig är värt ett gult kort så är matematiken löjligt enkel.
Gult+gult=rött.
Jag har en förståelse för att domaren ofta valt att inte agera på det här sättet. Det negativa rampljuset lyser redan på dem med samma styrka som en solarielampa från 1970-talet. Att välja dubbelbestraffningen i det läget skulle knappast ses som okontroversiellt, inte minst på grund av VAR, ett verktyg som ger oss möjligheten att strunta i det sportsliga och lägga all vår aggressiva energi på domarna.
Men Marciniak vågade – och det är jag tacksam för. Det är det viktigaste röda kortet på väldigt, väldigt länge.
Antalet gånger jag i brinnande raseri svurit över hur spelare kommit undan med fult spel eftersom de samtidigt gör något spelförstörande är svåra att räkna.
Låt det här vara ett prejudikat framåt.
Tänker du som spelare förstöra både spel och motståndare, då ska det kosta.