Ledare: Ingenting kan ursäkta det islamistiska våldet mot Salman Rushdie och Lars Vilks

Det är året då en livstid händer. Mellan januari och december 1989 rasar järnridån mellan öst och väst samman, och kinesiska studenter massakreras när de demonstrerar för demokrati på Himmelska fridens torg i Peking. Sydamerikanska diktatorer som Stroessner och Pinochet faller, apartheidregimen i Sydafrika får sin sista president, Christer Pettersson döms till livstid och frias för Palmemordet och serierna ”Seinfeld” och ”Simpsons” får premiär.

Och den 14 februari utfärdar Irans andliga ledare Ayatollah Khomeini en religiös fatwa som innebär en dödsdom mot författaren Salman Rushdie. Hans bok ”Satansverserna” sägs smäda islam.

Gemensamt för stora händelser är att de fortsätter att hända. Den 12 augusti 2022 anfalls Rushdie på scen i New York av en knivman som hugger honom upprepade gånger. Författaren överlever mirakulöst. Gärningsmannen, en 24-åring, säger att han knappt läst Rushdie men att denne inte är en särskilt bra person: ”Han är någon som attackerade islam, han attackerade dess tro, trossystem.”

Nu kommer Salman Rushdies bok om händelsen, ”Kniv”, på svenska. I DN:s intervju säger Rushdie att han ser boken som en hämnd: Gärningsmannen ”gjorde min röst starkare”, hävdar han.

Ja, det är så man hämnas i en civiliserad värld. Med ord, med argument, med demokratiska samhällsinstitutioner som åtalar en knivman för mordförsök och ger honom en advokat. Irans syn på saken är en annan: Rushdie får skylla sig själv.

Bristen på stöd för Lars Vilks efter hans Muhammedkarikatyrer är fortfarande en skamfläck på den svenska kultursektorn.

Det intressanta är hur många i västvärlden som då, 1989, inte tog avstånd från mullorna. Som fortfarande, åtminstone delvis, är ovilliga att göra det. Man ska inte provocera i onödan, inte kritisera islams avarter med för starka ord.

Bristen på stöd för Lars Vilks efter hans Muhammedkarikatyrer är fortfarande en skamfläck på den svenska kultursektorn. Samma sak gäller många reaktioner efter Koranbränningarna. Det är som att det någonstans finns en känsla av att ”västvärldens” diffusa kollektiva skuld fortfarande är så stor att den om inte berättigar så i alla fall ger en förmildrande omständighet till våldsdåd.

Många verkar mest bli illa berörda av offren för våldet: ”Rushdie, Vilks, koranbrännarna… Visst visst, de har i princip rätt att göra det de gör, men är det verkligen nödvändigt att provocera och ställa till med så mycket bråk?”

Svaret är enkelt: nej, det är inte nödvändigt. Men rätten att göra det är absolut nödvändig.

I DN-intervjun får Rushdie frågan om det är möjligt att fördöma våldet, ”men ändå förstå ilskan som vissa muslimer känner mot 'Satansverserna'”.

”De borde kanske läsa en annan bok”, blir hans högst rimliga svar.

En annat tänkbar respons är: Det är inte bara möjligt, det är självklart. Ilskan när man upplever en kränkning av något man tar för heligt – religiöst eller sekulärt – är en del av att vara människa. Men att svara på en verbal kränkning med våld är barbari.

Att vara vuxen är exakt vad konflikten om ”Satansverserna” handlar om.

Rushdie beskriver sin uppväxt i en sekulariserad muslimsk familj i Indien ”där det fanns en stark känsla av frihet”. När han hör sina föräldrars samtal med vänner tänker han: ”Jaha, så här får man göra om man är vuxen. Man får prata om vad som helst.”

Och att vara vuxen är exakt vad konflikten om ”Satansverserna” handlar om, liksom Muhammedkarikatyrerna och alla andra exempel där människor tycker sig ha rätt att använda våld mot den som säger något förgripligt.

Vi ska inte försöka ”förstå” våldet, aldrig skylla på dess offer. Vi ska visa gärningsmannen den respekten att behandla hen som en vuxen, och kräva att hen som andra vuxna människor kan bete sig i det offentliga rummet.

Läs också:
Nu fick vi se vad Moderaterna också skulle kunna vara

Magdalena Anderssons besök i sorgens Skärholmen slog alldeles fel