Noa Bachner
Att kris skulle vara AIK:s grej är en myt som brukar färdas genom rummet ungefär en gång om året, ofta avfärdad, men kanske är det en iakttagelse som brukar förväxlas med förmågan att spela fotbollsmatcher som underdog. Kris är en sak, att ingen tror på dem, att ingenting talar för dem, en annan, och ofta brukar det sammanfalla.
Det här, scenariot som gällde inför årets första allsvenska Stockholmsderby, att vara dömd till något annat än favoritskap, är de bra på.
Med det menar jag inte de elva spelarna på planen. De byts ut, speciellt den här vintern, när Thomas Berntsen har försökt Norge-renovera det fuskbygge som var på väg ur allsvenskan förra året.
Nej, känslan inne på Friends var att en hel förening spelade derby. Skakig poäng i Mjällby, halkig insats mot BP, tur-vinst mot Västerås. Det spelade ingen roll. Alla trodde på det. Ett massivt läktartryck, en bergmurad beslutsamhet hos spelare och ledare. Det gemensamma gav sig till känna i varje enskilt moment.
Ingenting fungerade i Djurgården
Öppningsakten går mest till historien på grund av sin låga kvalitet, ett problem för framför allt det mest underpresterande laget den här eftermiddagen: Djurgården, som anlänt till en bekymmersam situation.
Inte under ett enda skede kändes det som att de skulle vinna matchen. Deras första halvlek var det sämsta de har presterat i år. På andra sidan stod en rival som under allsvenskans inledning uppträtt fantasilöst och passivt. Vad behövdes för att besegra ett Henning Berg-lett AIK som spelats ned i brygga av Västerås och Brommapojkarna de senaste veckorna? För att vinna mot en klubb utan 210 miljoner i eget kapital, som tvingats sälja sitt stora framtidsnamn för 60 miljoner för att ha pengar till norska truppspelare, medan Djurgården investerat tio och tjugo miljoner på olika håll och ändå kan Farbror Anka-dyka i en bassäng av guldmynt?
Inte det här. Ingenting fungerade.
Förklaringarna fanns både på ett individuellt och kollektivt plan. Mittfältet upprätthölls i perioder till någon sorts miniminivå av Albin Ekdal, som dirigerade, låg rätt, transporterade och vann boll. Värre var det för hans två osynliga Leach Holm och Bergvall, som trollade bort sig själva ur matchbilden när inte Anton Salétros och hans vänner såg till att utfallet blev detsamma.
Längst fram hade inte trion som skulle hota AIK något att skriva hem om, allra minst en helt bortplockad Oskar Fallenius, som byttes ut efter en lika svag start på andra halvlek. Som enhet var bortalaget ett problem för sig själva; utan att få bett i sin press, med en air av handlingsförlamning, oförmögna att möta AIK i duellspelet eller genomföra aktioner med tydlighet eller energi.
Såg uppmuntrade ut
AIK arbetade på och gjorde ungefär vad de gör under Berg. Står rätt, ger järnet, försöker knåda sig in i matcherna med disciplin, fysik och individuella knep.
De såg uppmuntrade ut av vilket osäkert lag som fanns på andra sidan, även om de ofta hindrades av sina egna kvalitetsbrister. När de tog sig fram fastnade de oftare på en fot eller ett knä än kom igenom. Något hot mot Widell Zetterströms mål var det sällan tal om.
Känslan från läktaren var att misstagen blev värre under halvlekens gång: Vid ett tillfälle stod en ohotad Sotirios Papagiannopoulos tio meter från Axel Björnström och slog en hård bredsida tre meter vid sidan om honom ut till inkast.
Har gnetat sig hit
När andra halvlek skulle börja bjöd Norra stå på ett tifo med allsvenskan-tema för andra gången den här säsongen. ”Här är allsvenskan – Här är kulturen” stod det på två våningar medan gul rök steg mot himlen.
Men här är inte kvalitén.
Speciellt inte i Djurgården, som gjorde om möjligt ännu mer slät figur i andra halvlek. Om AIK:s ineffektivitet och egna bekymmer hade slätat över deras håglösa insats i första halvlek rämnade det intrycket i andra.
Först pricksköt Celina 1-0, och när det såg ut som om några blårandiga byten kunde byta kurs på matchen spelade deras bästa spelare, Danielson, in bollen till en fängslad Bergvall, omringad av tre AIK-spelare. Ett ödesdigert bolltapp senare hade Pittas chippat in punkteringen.
Tid fanns för en Djurgårds-upphämtning, men inte självförtroende eller fungerande spel.
För AIK markerar segern en fin etikett på säsongsinledningen. Den är bra nu. De har gnetat sig hit, men knappast spelat bättre än i dag, vilket är det kanske mest positiva, att de fick till det även bortanför resultattavlan.
Frågetecken kvarstår för deras ofta stolpiga anfallsspel, men nu vet vi att det finns en botten som kommer hålla laget långt borta från fjolårets pinsamheter.
Ändå blir det så här
I Djurgården infinner sig däremot ett sorts allvar.
Sätter man förlusten i ett större sammanhang är den en av deras mest oroande på flera år. Problemen under 2023 har analyserats och skulle vara åtgärdade nu. Pengar finns. Truppbredd och individuella spetsegenskaper har hämtats från höga hyllplan. Derbymatcherna hade de lärt sig vinna, trodde dem. Ingen magsjuka, ingen skadestorm, inget tätt spelschema, ingen ny spelmässig process som måste sätta sig.
De har kommit långt in i sitt arbete. De har gjort läxorna, diskuterat och korrigerat.
Och ändå blir det så här.