Krönika
Hon får cancerbesked – ombeds sätta betyg
Min väninna får ett cancerbesked. Knappt hinner hon tala färdigt med försäkringsbolaget innan de ringer upp på nytt. Vad tycker du om oss? Är vi bra, mindre bra eller bara idioter?
På åttiotalet försörjde jag mina studier med att arbeta som reseledare bakom järnridån.
Jag ledsagade turister till Östeuropas smultronställen, guidade i det som var Putins Dresden, Kafkas Prag och badhusen i Budapest.
På slutet av resan delades det ut en lapp. Hela bussen skulle kryssa i hur semestern hade varit – och utvärdera reseledaren.
Det var utsatt. Kom jag hem med dåliga betyg fick jag gå. Hur man än slog knut på sig ibland gränsvakter, schäferhundar, agenter och honungsfällor fick man bäst betyg om man bjöd på whiskey och drog en fräckis. Ju bättre vädret varit desto finare vitsord.
Med andra ord, hela förfarandet var humbug, stress och tidsödande tjafs.
Jag slängde ju ändå de lappar som ville ha bredare trottoarer och sexigare längd på min kjol.
I dag ombeds jag utvärdera andra, i parti och minut.
Men vart tar allt detta tyckandet vägen?
Hur bedömer du vårt bemötande? Ge oss en smiley om du tycker att det var kul att bli kroppsvisiterad på flygplatsen. Samtalet kommer att spelas in så berätta om din upplevelse av att beställa en tid för rotfyllning.
Men vart tar allt detta tyckandet vägen? Vem utvärderar svaren på de smaklösa, irriterande, rent av rubbade robotfunktioner som ringer upp så fort du köpt minsta lilla schalottenlök?
Det här är en gammal träta.
Men någonstans går ändå gränsen. Det hela har blivit obscent. Gränsen mellan att gå med håven och tigga stryk är hårfin.
Jag har två exempel.
Under den senaste stormen blåste två granar ner över min redskapsbod på landet. Taket knäcktes, regnet öste in över stolsdynor och gamla fotoalbum.
När jag kommit över chocken – tänk om jag legat där inne – tagit mig en gammeldansk – tänk om jag inte läst det finstilta – ringer jag mitt försäkringsbolag.
Efter fyrtiotvå knappval, nej min cykel är inte snodd, nej jag har inte tappat bort min plånbok, nej, jag behöver inte prata engelska, anmäler jag med darrande röst min skada.
En minut senare ringer roboten. Det sker per automatik. Jag ska precis släpa bort x kubikmeter träd och de vill veta hur de upplevts, om jag kommer att rekommendera dem till mina grannar.
Jag är fortfarande chockad och slänger därför på luren: lämna en skakad tant ifred.
Hade de velat bli speglade och beundrade även om min gamla moster legat där inne, eller för all del grannens ungar? Ringer de även om huset brunnit upp? Ja. Roboten ringer alla. Direkt.
De fattar inte att de får bättre betyg om de ringer när alla träd är nersågade, kuddarna har torkat, skaderegleraren besökt platsen, självrisken är färdigdividerad, gubbarna har lagt nytt tak och pengarna finns på banken. Då – är det dags att utvärdera processen.
Finns det inga hästar hemma?
Stackars lilla rika flicka med gräsklippningsmaskin och motorsåg kan man tänka.
Men jag har ett exempel till.
Min väninna drabbas av cancer. Hon har precis anmält ett besked som stannat världen och gissa vem som ringer när hon samlat sig och börjat stirra in i det förestående helvetet som väntar?
Ett övermodigt försäkringsbolag. Hon hinner knappt koka en kopp te. De frågar inte hur har du det? De frågar: hur var vi? Vad tycker du om oss? Är vi bra, mindre bra eller bara idioter?
Denna infantila utvärderingsfarsot är inte bara okänslig på gränsen till våldsam, den berättar något om vår självbespeglande new public management-tid där yta, triviala klick och narcissistiska smileys kommer att fortsätta regera. Och lura oss att vi är medskapare.
Nej, släng skiten, som vi gjorde på åttiotalet. Låt oss köpa en gurka utan att behöva meddela hur upplevelsen var. Risken är annars att seriösa opinionsundersökningar åker ut med badvattnet. Och dem behöver vi för att ha koll på det som verkligen behöver avslöjas och utvecklas.
