Björn Wiman: I den nya fascismens tid kan också Sverige bli uppochnedvända världen

Hur firar man befrielsen från fascismen i ett land som styrs av fascister?

Frågan är inte ett tankeexperiment från en kurs i politisk filosofi utan en realitet i dagens uppochnedvända värld. Närmare bestämt i Italien.

Den 25 april varje år högtidlighålls Festa della liberazione, till minnet av befrielsen från den fascistiska diktaturen och den nazistiska ockupationen 1945. Många knyter partisanernas grön-vit-röda näsdukar runt halsen och sjunger kampsånger på torgen för att hedra de landsmän som gav sitt liv i kampen mot fascismen. På eftermiddagen myser man med familjen i vårsolen.

I sina anföranden försöker Meloni och hennes partikamrater konsekvent ”rentvätta” den 25 april till en allmän högtidsdag för ”frihet” och ”nationell harmoni”, utan att behöva besudla sig med fascismen

Frågan är vad datumet betyder i dagens Italien, där en postfascist har blivit premiärminister. När Giorgia Meloni förra året lade ner sina blommor på ”fosterlandets altare” vid Piazza Venezia i Rom gjorde hon det med tyngden av sin egen bakgrund som aktivist i den nyfascistiska rörelsen Movimento Sociale Italiano (MSI), arvtagaren till Benito Mussolinis fascistparti. I sina anföranden försöker Meloni och hennes partikamrater konsekvent ”rentvätta” den 25 april till en allmän högtidsdag för ”frihet” och ”nationell harmoni”, utan att behöva besudla sig med fascismen.

I år har läget skärpts ytterligare. I helgen hade Antonio Scurati – författare till bland annat den uppmärksammade boken ”M” om Mussolinis väg till makten – bjudits in till tv-kanalen Rai3 för att framföra en monolog om sin syn på årets befrielsedag. Strax före programmet fick han dock beskedet att kanalen ställt in hans medverkan.

I texten, som efter det blivit vida spridd i Italien, skriver Antonio Scurati om 100-årsminnet av mordet på Giacomo Matteotti, som slogs ihjäl av Mussolinis hejdukar i juni 1924. Han kritiserar också Giorgia Meloni och hennes regering för att den ”försöker skriva om historien”.

”Så länge det ordet – antifascism – inte uttalas av dem som styr oss, kommer fascismens spöke att fortsätta hemsöka den italienska demokratin”, skriver Scurati.

Oavsett vad som hänt är det ett faktum att postfascistiska regeringen, sedan den kom till makten, har försökt öka styrningen över tv-kanalen Rai och andra medier.

Antonio Scurati menar att hans inställda framträdande är det slutliga beviset på hur den postfascistiska regeringen försöker ta makten över de italienska medierna, medan Rai försvarar sig med att det inte handlat om censur eller påtryckningar utan om oenighet om Scuratis arvode. Giorgia Meloni själv har svarat med att håna vänstern och lägga ut Scuratis text till allmän bespottan på sin egen Facebooksida.

Oavsett vad som hänt är det ett faktum att postfascistiska regeringen, sedan den kom till makten, har försökt öka styrningen över tv-kanalen Rai och andra medier. Förra veckan uppmanades EU-kommissionen, enligt tidningen Guardian, att undersöka hur den italienska regeringen försöker göra public service-kanalerna till regimtrogna ”megafoner” inför valet till EU-parlamentet i juni. Giorgia Meloni har tidigare fått författaren Roberto Saviano fälld för förolämpning och hennes parti driver flera förslag på medieområdet som för Italien i en alltmer illiberal riktning.

Detta är också en av Antonio Scuratis poänger: att den starka kontinuiteten mellan Mussolinis fascism och den nya auktoritära högerpopulismen är en angelägenhet inte bara för Italien utan för hela Europa. I Sverige strävar Sverigedemokraternas ideologer som bekant inte bara efter att utradera nazismen ur partiets historia, utan även efter ett slags ”minnesrevolution” som ska få människor att drömma om det Sverige som fanns före demokratins och dekadensens genombrott.

Minnet av de italienska partisanerna lever i alla händelser. I helgen rapporterade Göteborgs-Posten om hur nazister ur Nordiska Motståndsrörelsen marscherade genom Göteborg upp mot Götaplatsen. När de stannade vid Poseidonstatyn för att hålla tal och skandera öppnades ett lägenhetsfönster ovanför Filmstaden Göta. En högtalare placerades på fönsterkarmen och sedan brakade musiken loss på högsta volym.

Musiken? ”Bella Ciao”, naturligtvis, den italienska antifascismens främsta hymn.

Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.