En utskrift från Dagens Nyheter, 2024-05-18 17:02
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-jag-alskade-amnesty-men-slarvet-om-ukraina-och-israel-kostar-trovardighet/
I början av april kom ännu ett bottennapp. Amnesty beklagar palestiniern Walid Daqqas död – utan att berätta att han satt i fängelse för att ha lett en grupp som kidnappade, torterade och mördade en 19-årig israelisk soldat.
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
Sveriges mest kända Amnestygrupp bildades vid mitten av 1960-talet, hade nummer 50 och innehöll namn som Hasse Alfredson, Tage Danielsson och Gösta Ekman.
De fick tre fångar att arbeta med: en från öst, en från väst och en från tredje världen: ”På så sätt skulle vi inte kunna anklagas för att gå den ena eller andra sidans ärenden”, berättade Gösta Ekman i en intervju i magasinet Filter.
Under hela min uppväxt såg jag Amnesty som något av Myndigheten för Mänskliga Rättigheter. När organisationen talade lyssnade man, och i ”man” ingick ministrar och presidenter. Till det jag älskade och beundrade hörde känslan att Amnesty var totalt opartiskt: Rörelsens lojalitet låg hos de mänskliga rättigheterna, ingen annanstans.
På onsdagen släpptes Amnestys årsrapport. Det är fortfarande viktig läsning. Men på senare tid har organisationen fläckats av en rad missgrepp.
Mängder av regimkritiker hade avrättats eller ruttnat bakom murar om inte Amnesty satt en strålkastare på deras fall.
● I februari 2021 slutade Amnesty att betrakta den ryska regimkritikern Aleksej Navalnyj som samvetsfånge. Efter kritik om att organisationen påverkats av rysk propaganda fick man ta tillbaka beslutet.
● I augusti 2022 påstod man i en rapport att Ukraina ”försatt civila i fara” genom att placera baser och vapen i befolkade bostadsområden. Rapporten fick svidande kritik från experter som kallade den ett illa underbyggt hastverk skriven på ett otydligt språk.
● Och i början av april i år kom ännu ett bottennapp. Amnesty beklagar på X Walid Daqqas död i israeliskt fängelse. Han beskrivs som ”en 62-årig palestinsk författare som var den palestinier som tillbringat längst tid i israeliska fängelser”. Först långt ner på Amnestys sajt nämns varför han satt i fängelset: Daqqa dömdes mot sitt nekande för att ha lett en terrorgrupp som kidnappade, torterade och mördade en 19-årig israelisk soldat.
Amnesty är en bokstavligen livsviktig organisation. Mängder av regimkritiker hade avrättats eller ruttnat bakom murar om inte organisationen satt en strålkastare på deras fall. Dess lista över samvetsfångar har omfattat namn som Dawit Isaak, ryske Vladimir Kara-Murza och saudiern Raif Badawi.
Men Amnesty är också en organisation som lever på trovärdighet. Det får inte finnas några skäl att tvivla på att den ”arbetar för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, nu och i framtiden”, som den skriver på hemsidan. Så snart organisationen slarvar med tonträffen, eller hamnar i obalans i synen på människorättsbrott, minskar dess existensberättigande.
Att inte kunna anklagas för att gå den ena eller andra sidans ärenden är lika viktigt i dag som på Gösta Ekmans 1960-tal.
Läs också:
Gå inte på eldarevalsen – fortsätt bränna dina kvistar och löv
Hanif Bali frågar om Ulf Kristersson är rätt man för Moderaterna – det undrar alla
