Gunnar Wetterberg
Den kommunala självstyrelsen är en av den svenska modellens klokaste inslag. Tack vare den anpassas de offentliga insatserna till landets olika delar. Närheten gör att fler människor bryr sig om de gemensamma angelägenheterna.
Men det är inte självklart att de lokala intressena alltid sammanfaller med de nationella. Ibland kan det vara billigare för en kommun att slarva ifrån sig en uppgift än att betala dyrt för att lösa den.
Då riskerar det kommunalekonomiskt smarta att hamna i motsats till landets intressen.
Därför begrep staten under 1900-talet att alla kommuner måste ha resurser för att klara sina uppgifter. Till en början ledde det till att bidragen för olika ändamål blev fler och fler, men mot århundradets slut blev det alldeles oöverskådligt. I stället bestämde man sig för att lägga alla bidrag i en påse, så att kommunerna själva kunde avväga olika ändamål mot varandra.
Som så många andra kloka 1990-talsreformer har beslutet om utjämningen naggats i kanten med många publikfriande avsteg, men än så länge består huvuddragen. Dels jämnas skattekraften ut mellan olika kommuner, dels kompenseras de för förhållanden som de inte kan råda över.
Kanske går utjämningen ibland väl långt, men i princip är det en rimlig ordning. Det mesta betalar staten, men en del skjuter kommuner med hög skattekraft till.
För Sverige är det viktigt att Malmö, Landskrona, Södertälje och de andra mottagarkommunerna gör ett så bra jobb som möjligt.
När jag arbetade på Svenska Kommunförbundet på 1990-talet var utjämningen en välsignelse. Då ifrågasatte regionalpolitiska populister varför kommunerna i Norrlands inland skulle betala dyrt för gymnasieskolan. Sedan flyttade ju studenterna söderut och blev skattebetalare i Stockholms rika förortskommuner??!!!
Jo, det tog utjämningen hand om. När inlandets gymnasister blev skattebetalare i Täby kom en del av den ökade skattekraften tillbaka till Norrland. Därför låg det också i glesbygdskommunernas intresse att utbildningen blev så bra som möjligt.
Nu senast beskärmar sig Lidingös Daniel Källenfors (M) över att Malmö är stora mottagare i utjämningssystemet, och att Malmö i sin budget lägger pengar på skejtare. I en andra artikel låter han dessutom påskina att kommuner som slösar sig till underskott just därför får ersättning från systemet, vilket inte är sant.
Systemet bygger på fasta kriterier, inte på årliga utfall.
Källenfors blandar bort orsaken till att Malmö är mottagare. Sedan flera årtionden hör Malmö till de kommuner som tagit emot flest nyanlända. Det har dragit ned skattekraften och ökat arbetslösheten, det har ökat de sociala utgifterna och skolans utgifter för att ta hand om de nyanländas barn.
För Sverige är det viktigt att Malmö, Landskrona, Södertälje och de andra mottagarkommunerna gör ett så bra jobb som möjligt med att få in de nyanlända och deras barn i samhället. När de väl funnit sig till rätta flyttar de ofta vidare – kanske rentav till Lidingö. Från att ha kostat kommunen mycket pengar blir de i stället lönande skattebetalare – fast inte alltid i Malmö.
Det är just det som är kruxet. En kommun får betala, en annan skördar anpassningens frukter. Det är samma fenomen som med gymnasisterna från Norrlands inland.
Det ligger i Lidingös intresse att betala för Malmös och Arvidsjaurs möjligheter att göra ett bra jobb.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.